En vårvintersaga

1.Fru Maja täcktes skicka
sitt första lilla bud hit opp,
en klarögd liten flicka
med sippor blå i knopp.
Hon hade hela famnen full
av barnafröjd och solskensgull
och snön smalt bort i hennes spår
och det vart nästan vår.

2. I ängens slitna tröja
hon satte gyllne knappar tätt
och björken fick en slöja
av luftigt violett.
"Nog visste jag vid sunnanstrand
att det var vår i Sveriges land.
Å kära ni, goddag, goddag."
sjöng lärkan. "Här är jag!"

3.Men sälgen så försiktigt
i pälsrock klädde sina små
och menade helt viktigt:
"än kan man vinter få."
Men vårens lilla flicka satt
på gärdesgårn och log så glatt,
och bäcken sjöng i solens glans
och myggen gick i dans.-

4.Men långt, långt bort i fjällen,
där bodde vinterns barske kung
mörk som decemberkvällen
och gammal, stel och tung.
"Det känns som skulle snön ha smält,
det doftar styggt från gröna fält,
Jag tror fru Maja rent av går
och tror att det är vår.

5. Om blott jag hade stannat
och vaktat själv mitt vita land!
Men hon ska se på annat:
stark är kung Vinters hand.
Jag skickar ned en liten en,
min yngste pys på flinka ben.
Hon ska få bud om att jag finns,
jag känner nog min prins."

6. Och svept i snöstormskappa
på nordanvindens breda rygg
han lyftes av sin pappa
och satt där, käck och trygg.
Och snabbt på majestätets vink
han sprängde som en norrskensblink
fram över slätt och berg och sjö
och höljde allt med snö.

7. Då vart det slut med solen ,
med gräs på äng och blom i knopp,
där prinsen ifrån polen
drog fram i vild galopp.
Ack, himlen stod så tung och mörk,
och snön låg tjock på asp och björk,
och vårens lilla flicka frös
och hostade och nös.

8.Den lilla gröna kjolen
som vävts av grässtrån från i fjor,
och tröjan av violen
och tunna näverskor
och krans i håret, det var allt.
Det blåste, hu, så rysligt kallt!
Fru Majas flicka satt och grät;
säg undrar du på det?

9. "Vad är det månn som låter
så sorgefullt?" sa vinterns prins.
"Det är visst en som gråter,
jag undrar var hon finns!"
Så fick han syn bland is och snö
på vårens frusna lilla mö.
"Å kära du, gråt inte säj,
om jag kan hjälpa dej!"

10. Han tog sin vargskinnströja.
"Här ska du få, min lilla vän!
Nu ska det inte dröja
förr'n du blir varm igen.
Jag gnider händerna, se så,
de är ju frusna rakt och blå.
Du är ju riktigt sommarklädd.-
Nej var ni inte rädd!"

11. Hans friska anlet' lyste,
hans kind var äppelröd och rund.
Och vårens flicka myste:
"Tack, jag blir bra på stund!"
Två klara ögon logo milt
mot vinterns käcke lille pilt.
"- Säg, kan du lägga is på sjö?"
"- Säg, kan du smälta snö?"

12. Och han begynte prisa
sitt underbara norrskensland.
Hon sjöng sin blåsippsvisa
och böljans sång vid strand.
Och bäst hon sjöng smalt drivan hän,
det droppade från svarta trän,
där susade en doftfylld vind
kring pysens röda kind.

13. "Vad är det? Nej se solen,
se solen där, och skyn står blå."
sa prinsen ifrån polen,
"då får jag lov att gå.
Farväl du lilla solskensvän,
till nästa år vi ses igen!"-
Han kysste bort en sisa tår
och det vart riktig vår.