Dagbok från resan: 1997-07-20 Söndag
Efter lunch på älgfärsbiffar i Västbacka for vi nedåt väg 45. Strax före Mora började 5:ans växel krångla, den gick inte att lägga in. Och söndag var det, inte lätt att få hjälp. Vi var in på mackar och frågade om råd, vi försökte få kontakt med Per via mobilen. Under nervös körning som gick riktigt bra om vi höll oss till hastighet 70-80 och på 4:ans växel kom vi dock fram till Kronbackens stugby i Kil där vi bokat för natten. Meddelade Pers telefonsvarare att vi kommit fram.

Nästa morgon 21/7 tog vi oss till Säffle, där det enligt uppgift skulle finnas en Mazda-verkstad. Den var nedlagd. Vi fortsatte, Roland var något nervös. I Mellerud var han in och pratade med en man på en verkstad som verkade veta något. Denne avrådde bestämt för att köra vidare, hyr bil i stället var hans råd.
Vi tog kontakt med Mazda, med försäkringsbolaget, pratade med Per, körde via Lilla Edet (lunch) och Angeredsbron till Skandiahamnen, där vi stötte på Per och hans familj i kön till färjan. Den var försenad så det blev lång väntan i kön i värmen på hamnplanen. Till sist var vi ombord och bilen hade burit oss så pass långt i alla fall trots alla bi-ljud.

På torsdag morgon 24/7 satte vi oss i bilen och styrde kosan västerut. Mot Cotswolds! Det blev inte riktigt den rutt vi tänkt från början, det var inte lätt att hitta rätt i alla vägskäl, men den väg vi tog var nog ganska bra. Colchester - Halstead - Braintree - Biships Stortford - Standon - Hertford - Hatfield - Hemel Hempstead - där vi gjorde en avstickare från huvudvägen och åt lunch (varma mackor) i den gamla staden Tring i Chiltern Hills norra del. Sedan via Aylesbury - Oxford förbifart - Northleach - in i Cotswolds.
Östra England är ganska platt men ju längre västerut vi kom ju mera kuperat blev landskapet. Ofta såg vi en liten röd vallmo som lyste på vägrenarna, ibland även hela åkrar. Säden var under skörd. Det märks att det är tidigare i England.
När vi kommit in i Cotswolds körde vi först till Bourton-on-the Water men där var så fullt av turister så vi hittade ingen parkering och kunde inte komma till turistbyrån och fråga efter rum.
Men jag fick en glimt av denna charmerande plats. Ankor promenerade ogenerat omkring vid floden Windrush.

Vi for i stället till Stow on the Wold, där vi via turistbyrån fick rum på The Old Stock Hotel.
Vårt rum låg i bottenvåningen och hade nästan metertjocka stenväggar.
Staden är en gammal marknadsstad och nu full av antikaffärer. Där finns också Englands äldsta i bruk varande värdshus från 947BC. R var trött. Vi var båda trötta. Dagen hade varit mycket jobbig, ovan bil och vänstertrafik och rondeller för Roland och intensiv kartläsning och uppsikt på alla skyltar och vägmärken för mig.
Det var gammaldags engelsk pensionatordning på hotellet: man samlades i baren, tog en drink medan man läste matsedeln, och blev sedan visad till sitt bord.
Till middag ville vi ha forell från Windrush men det fanns bara en kvar, så R tog kyckling i stället.

På fredag morgon 25/7 försökte jag ta ett bad men lyckades inte. Jag kunde inte vända mig så pass att jag kom ner ordentligt i vattnet. Nej, det måste vara dusch för mig nuförtiden
R hade ingen lust att se sig omkring i staden mera så vi startade västerut, mot motorvägen M5. Vi tog vägen över Broadway, så vi tangerade den del av Cotswolds där vi varit på vår bröllopsresa. Men vi missade Chipping Camden, där vi bodde då.
Skogen är framför allt ekar men också många andra lövträd. Där boken dominerar blir det mörkt och ganska kalt på marken. Det är ett kulligt landskap, och det var mycket brant nedför på Broadway Hill.
Sedan var det motorvägen till Bridgewater. Det var lättare att köra motorväg eftersom det inte blir så många upp-och nedväxlingar och inte så många skyltar att hålla uppsikt på. I Bridgewater letade vi efter ett bra lunchställe, men vi hittade inget och sedan tog vi fel väg och kom in på vägen till Taunton. Där stannade vi i första by (N.Petherton) och åt en lunch med skinka och ägg på puben. Vände om och kom in på den rätta vägen (A39) och körde genom det fagra Somerset mot Dunster, där vi tog av på en mindre väg genom denna gamla stad - mot Timberscombe - den lilla by där vi hyrt ett hus på en vecka!
Det tog en dryg timme från Bridgewater till Timberscombe, inte 45 minuter som vår värd sagt. Vi var framme vid The Great Big House strax efter tre. Vi var först. Men strax efteråt körde ännu en engelskregistrerad bil in på gården med Björn och Gunilla. Och det dröjde inte länge förrän Kristinas och Birgittas familjer kom. Däremot kom inte Per med familj förrän sent på kvällen. De hade helt missbedömt både längden på den sträcka de skulle köra den dagen och vägarnas standard nere i Cornwall.
Vi installerade oss, R och jag på nedre botten i främre huset, Björn och Gunilla till vänster på översta våningen och Kristina, Jan Olof och Stefan till höger på samma våning. Mellersta våningen reserverade vi för Pers familj.
Birgittas familj installerade sig i bakre huset. Det fanns dusch i vårt badrum, i Björns och i Pers. Huset var ett stenhus och därför en aning fuktigt trots det varma vädret.
Det var ett spännande hus med 14 rum (varav två "lounge" en matsal ett biljardrum och resten sovrum) 7 badrum och ett kök med nästan restaurangspis, två kyl-frys, en kyl och en frys extra, hygglig och riklig köksutrustning om än litet udda porslin och glas. Dessutom fanns ett litet pentry med det nödvändigaste i anslutning till vardagsrummet i "vår" våning. I trädgården fanns en murad utegrill. Trädgården var avskild från vägen så Daniel kunde vara där ganska obehindrat.
Det var en mysig by med gamla hus, en delvis överbyggd bäck rann genom byn ner till det större vattendraget i dalen nedanför. Det var mycket brant i skogen ovanför huset, så några skogspromenader blev det inte för mig eftersom jag inte klarade mig nedför trappan när jag gått upp. Skogen var tydligen mycket risig, full av taggiga buskar, så man måste hålla sig på stigen sa de som varit där uppe.
Efter en något improviserad middag (Kristina och Birgitta var in till Minehead och provianterade) kom Pers familj äntligen fram. Alla sjutton på plats. Sedan barnen lagt sig kunde vi vuxna samlas och prata oss samman vid en liten drink. Och gratulera Birgitta på 34-års-dagen. Sängarna var acceptabla.

Lördag morgon 26/7 troppade vi så småningom ned i matsalen för frukost var och en i sin takt. Sedan följde jag med Björn och Gunilla in till Minehead, handlade några böcker och en handväska eftersom min "Mumin-mamma" gått sönder. Fortfarande soligt väder men duggregn ibland. Det var flera fåglar som sjöng, ungefär samma arter som hemma kunde jag urskilja samt den i England allestädes närvarande koltrasten.
Sopplunch i Timberscombe, tårtkalas kl tre för R och Kristina och Birgitta med jordgubbstårta.

På söndag 27/7 var nästan alla till Dunster och såg slottet och vattenkvarnen. Det var en mycket vacker slottsträdgård med hortensia, fuchsia mm. R och jag åt Somerset-cream-tea (en väldigt kaloririk och god temåltid med scones, sylt och vispgrädde) vid vattenkvarnen. På kvällen grillade vi vid utegrillen och hade det allmänt mysigt. Det var ungherrarnas sak att sköta grillen och ordna maten och diska.

Måndagen 28/7 var solig och barnfamiljerna for till Anchor Beach för att vara på stranden. En del for via Minehead och tog järnvägen, Somerset Railway, medan Per tog bilen och hade all packning och matsäck och körde direkt.
Även denna dag skötte männen middagen ute vid grillen, kotletter och korv och hamburgare, sallad och pomme-frites-potatis
På kvällen körde Dominic med Birgitta, R och mig upp på Exmoor-heden vid Dunkery Beacon, den högsta toppen i Exmoor. R och jag tog en kortare promenad medan det yngre paret gick ända upp på toppen.
Ljung av flera arter och klockljung blommade och gjorde heden alldeles lilaröd på vissa områden, medan andra bränts på gammalt vis.

Tisdag 29/7 for Björn och Gunilla på dagsutflykt till Tintagel. De yngre familjerna for upp till Dunkery Beacon. Roland och jag körde utmed kustvägen. Den del av A39 som går västerut från Minehead ska vara Englands högst belägna väg vid kusten. Det fick vi erfara. När vi körde upp från Porlock på Porlock Hill höll R inte på att klara sig upp så brant var det (25% stigning som värst).
Vi vände vid gränsstenen mellan Somerset och Devon (Country Gate) där det var en välutrustad utsiktsplats med panorama. Heden var grann med ljung och ginst.

Onsdag 30/7 förmiddag for vi på utflykt med matsäck till en offentlig skog vid Sydenham Combe. Det var fel veckodag, så huset med servering etc var inte öppet, men det var skönt i skogen, fågelsång och många träd och blommor att se på och ekorrar mm. Spillning efter hjort eller rådjur. Floran verkar vara ungefär som i södra Sverige, men kanske något större artrikedom bland träden. Hem for vi över Brendon Hills. Jan Olof körde.
Mellan halv fyra och sju var det barnkalas med presentutdelning, skattjakt, barnmat, alla barn fick födelsedagspresenter i st för på den "rätta" dagen av sina kusiner. Det blev ganska mycket paket.
Och så blev det tillfälle att ta ett kort av hela den stora familjen

Torsdagen, den sista hela dagen i The Great House, var vi ute på olika håll. R och jag fick följa Kristina och hennes familj till Watermeet, en naturupplevelse djupt nere i en ravin där två älvar möts.
Vägen dit går höga kustvägen A39 uppför Porlock Hill och nedför mot Lynmouth. R vill inte köra sådana vägar med 25% lutning, och jag förstår honom. Men Jan Olof kan man lita på.
Uppe på heden såg vi förutom får och lamm en kanin och en vessla, senare en rovfågel. Flockar av svartkråka.
Så kom vi fram till Watermeet. Det var en verklig jättetall på näset mellan älvarna och under den hade serveringen ställt upp sina bord. Vi fikade där och for hem i stort sett samma väg. Birgittas familj hade också åkt dit men for hem över Simonsbath och inte höga kustvägen.
Till middag hade vi rester, flickorna hade trollat och fått fram flera trevliga rätter, barnen fick t.ex. pannkaka och sedan var det bondomelett och köttstuvning och litet indiskt för de vuxna. Sent på kvällen åt vi ost och kex och vin.
Trötta gick vi till sängs.

Nästa dag 1/8 var det tid att lämna huset "före 10.30". Stort avsked, fr.a. av Birgittas familj som flyttar till USA på söndag, och Björn och Gunilla, som vi inte träffar på båten hem. Men de har lämnat en del bagage som vi tar hem till Färila och då måste de komma och hälsa på för att hämta det.
Det har varit en fin gemensam semester och det verkar som om alla uppskattat detta sätt att vara tillsammans.
Delvis fritt för familjerna att göra vad som passat dem, delvis gemensamma aktiviteter. Huset var bra för att det var så tåligt, ingenting ömtåligt utom i vår avdelning. Många trappor, skrymslen och vrår för barnen att leka i, fast Helena ramlade och slog sig i trappan flera gånger.
Vi reste först, tio minuter efter tio var vi iväg. En timme tog det tills vi var på motorvägen M5, sedan 35 mil till Hockliffe där vi övernattade på Forte Travelodge. Trafiken var nästan stillastående på M25-M1 så vi tog A5 sista biten, trots att vi då fick köra genom staden Dunstable. Vi var framme tjugo i fem.
Nere i Somerset var det får överallt på hedarna, medan det på markerna omkring Bristol och österut på landsbygden var kor som dominerade.
Vi åt lunch på raststället Menbury vid M4. Vi fick vänta så länge på maten att de bjöd på lunchen- "no charge"!!
Kvällsmat åt vi på The Little Chef i Hockliffe, Fish'n Chips ol'fashion. Dagen efter start mot Colchester (c:a 15 mil) genom Luton - Hitchin - Stevenage - Ware, där vi fikade och köpte ost i en delikatessaffär. Sedan vidare till Standon - Braintree, där vi åt smörgåslunch med cider på en pub, vidare Colchester, där jag lyckades lotsa oss igenom staden till "Rose&Crown" och där vi till vår stora glädje såg vår egen bil på parkeringen. Vi lastade över resgodset från hyrbilen och fick vårt rum.
På eftermiddagen vilade vi, fikade med chokladtårta på The Siege House och åt en utsökt middag hos Franco, som åter frågade efter familjen. Vi åt en melonsallad som entre och tre-fiskar-i sauce Raynaud(?) Det var kolja, lax och piggvar. Cappucino efteråt. Rummet var inte speciellt bra. Det var stopp i toaletten, dubbelsängen var smal och det var varmt på natten.

Och så var det söndag 3/8, det datum som stod på båtbiljetten hem. Vi tog det lugnt på förmidagen, bokade ut strax efter elva och styrde kosan mot Harwich. i egen bil. Vi kom till hamnen strax före tolv, köpte en snabbfika och köade upp. Vi fick köra ombord ungefär kvart över två. Då hade vi träffat både Per med familj och Kristina med familj i köerna. Klockan 3PM engelsk tid lade färjan ut och så var klockan plötsligt fyra = svensk tid. Alla åt middag tillsammans. Sedan satt vi i baren och då såg vi ganska många oljeborrtorn. På natten gungade det ordentligt och knakade så det var svårt att sova. Men fram på förmiddagen lugnade det och vi såg många fiskebåtar utanför danska västkusten.
Klockan tre på eftermiddagen 4/8 lade färjan till i Göteborg och vi körde till Ytterby där vi fick övernatta hos Kristina, alla i Pers familj samt R och jag.
Tisdagsmorgonen 5/8 började med att vi gratulerade Helena 6 år. Kristina hade gjort en tårta i form av en sexa. Hon fick massor av presenter.