|
De bor i ett villaområde Heritage Village i Randolphs kommun i nordvästra New Jersey. Det är högre medelklass i området. Det är praktiskt bara barnfamiljer i området och grannsamverkan fungerar. Villorna är stora och rymliga, tomterna är stora och ligger på sluttningen av en av de otaliga kullar som utmärker regionen.
Kullen är klädd med lövskog och det mesta av skogen har lämnats kvar då området bebyggdes med 62 villor under åren 1993-1997.
Ek och bok men också lönn är de dominerande trädslagen.
Det finns en del småfåglar men de djur man ser mest av är grå ekorrar och de små jordekorrarna, som är knappt en dm långa förutom svansen, som är ungefär lika lång. Hur de låter kan du höra på:
chipmunks!
Nu var ekollonen mogna och man kunde stå under en ek och höra hur ekorren satt där uppe och tjattrade och skalade ollon så att skalen kom ner över en. De små jordekorrarna kilade omkring och jagade varandra och försvann in i skrevor i muren. Daniel envisades med att kalla dem för mouse, han ville inte alls gå med på att det var "chipmunks".
Det finns en lekplats på tomten med sandlåda och gungor och klätterställning. Nästan varje familj i området har en egen lekplats.
Birgittas familj hade också köpt en basketställning och en stor studsmatta utomhus. Annars ingick utrustningen i hyran. De hyr huset av en familj som är placerad i Belgien på tre år. Själva är de placerade i USA på två år på ett långsiktigt uppdrag för den firma där Dominic är anställd. Birgitta är hemmafru men det är ingen sinekur med alla anspråk på passning av barnens tider och skötsel av hushållet.
Huset känns så lyxigt. Vi hade eget stort tvätt- o duschrum med spegelvägg. Det rum som vi disponerade var annars Daniels lekrum. Sedan finns det ett jättestort badrum i anslutning till föräldrasovrummet och två sovrum, ett för Sophie och ett för Emma, på övre våningen. I källaren är det hobbyrum med storbildsteve och ytterligare ett rum samt pannrum. Bottenvåningens bakre del är ett stort allrum med kök i ena ändan, matplats i mitten samt vardagsrum med teve och musikanläggning mm. Utanför köket är det en loggia med trädgårdsmöbler. Det finns också ett kontor där datorn är placerad. Den fick jag använda ibland så jag behövde inte råka ut för datorabstinens.
På framsidan var det två rum och en hall. De har inte möblerat dessa rum utom med ett piano. Det är Dominics avkoppling. Varje kväll sätter han sig ner och spelar en stund. Just nu var det Schumanns Kinderscenen som han övade sig på.
Flickorna tar spellektioner. Vi levde med i Birgittas vardag med skjutsning hit och dit och att passa tider för olika aktiviteter. Det är fullt program: Daniel har lekskolan 2 ggr/vecka, barngymnastik 1 gg/vecka, Emma balett och Brownies och pianolektioner och KUMON, Sophie sångkör och teatergrupp och pianolektioner och KUMON och basketboll, mm. KUMON är en japansk skola för att träna matematik, och båda flickorna har behov av detta stöd. De är väldigt ambitiösa.
Birgitta har problem med ryggen (diskbrock) och går hos en sjukgymnast två gånger per vecka. Hon försöker få tider medan Daniel är i lekskolan. Hon fick en bra sjukgymnast i Chester ganska nära Dogwoodskolan, där Daniel går.
Skolbussen går 8.40 AM och kommer tillbaka 3.50 PM. Hållplatsen är alldeles utanför tomten. De stora barnen går i skolan, även Emma kommer hem tio minuter i fyra. Det är långa dagar för en sexåring.
I Randolphs kommun får barnen skolskjuts om de har mer än en mile (=1,7 km) till skolan, annars vore risken alltför stor att alla föräldrar kör sina barn till skolan och det kan bli trafikproblem och olycksfallsrisk utanför skolorna - så har kommunfullmäktige resonerat. Det gäller speciella regler för skolbussarna - det är t.ex. förbjudet att köra om en stillastående skolbuss i NewJersey.
Det finns inga som helst allmänna kommunikationer här ute på ”landet”. Inga andra bussar än skolbussarna, men dessa ser man mycket av. Mellan New York City och Morristown finns det järnväg, men det är c:a en svensk mil bort.
Det finns skollunch att köpa men de dagar flickorna inte tycker om maten så har de matsäck med, som många andra av barnen.
Upp till grade 5 (5:te klass) går man i Elementary School, Emma går i grade 1 och Sophie i grade 5 i Ironia Elementary School. Det finns ytterligare tre Elementary School i kommunen samt en Middle School som är alldeles för liten eftersom befolkningen växer oerhört snabbt i denna kommun, som ligger ungefär 8 svenska mil från New York City. Middle School är ung = mellanstadiet och High School = högstadiet i Sverige. College = gymnasieskola finns också i närheten.
Skolorna räknar med ganska mycket föräldramedverkan. Birgitta var t.ex. i skolan och satte ihop veckobrevet till föräldrarna en dag. På fredagar medverkar föräldrar med högläsning i Emmas klass.
Randolph är en kommun (=TWP = township) med flera samhällen men inget heter Randolph. Det finns inget centrum, affärer och andra serviceenheter är utspridda litet här och var, inget inom gångavstånd för Birgitta utom biblioteket. Ett långsträckt affärscentrum finns bl.a. i Roxbury utmed Route 10, som går norr om Randolph i öst-västlig riktning, det är ungefär 10 minuters körtid dit. Till skolan tar det 5 minuter med bil.
 .
Posten är så kundvänligt ordnad så att man kan lägga avgående korrekt frankerade brev i postlådan. Man sätter upp en röd flagga för att visa att det finns post att hämta. När brevbäraren tagit posten fäller hon ned den. Då vet man också att hon varit där. Hon kom ganska sent, efter tre på eftermiddagen. Posten var oerhört rikhaltig med fruktansvärda mängder av reklam. Den delas ut alla dagar utom söndag. Att man får posten även på lördagar kändes som en stor service för oss svenskar.
Men nu för tiden använder Birgitta och jag e-post i vår kommunikation med varandra. Det är något av det bästa med e-post att man kan kommunicera över hela jorden utan att tänka på klockan eller sätta på dyra frimärken. Det var fr a. för att kunna hålla kontakten med Birgitta och hennes familj bekvämt som vi skaffade e-post. Förut då jag skrev vanliga brev tog det åtta dagar. Men nu ser jag massor av fördelar med internet. Vi läste t.ex. svenska tidningars hemsidor under vår vistelse hos Birgittas familj i New Jersey och kunde se hur det gick med regeringsförhandlingarna och mycket annat. Birgitta lät mig använda deras dator så jag hade ingen "abstinens". Men det var svårt att komma ut på nätet på förmiddagarna - då alltså både USA och Europa har arbetstid.
Söndagstidningen är flera kg tung, det är så många bilagor och annonsbilagor i den.
Biblioteket är gratis i motsats till det mesta andra och öppet alla dagar i veckan. Alltså även lördagar och söndagar. God service! Där kan man även låna videofilmer, men det kostar en mindre slant.
Sophämtningen är organiserad ungefär som här: man ställer ut tunnan en gång i veckan. Men återvinningen är bättre ordnad än här i Färila: man får ställa ut papper, plåtförpackningar, plastförpackningar etc en bestämd dag varannan vecka.
Skrymmande avfall hämtas 2 gånger per år. Vi observerade de sista dagarna att man börjat sätta ut diverse grejer vid vägarna, men det är allmänt förekommande att folk åker runt och tar till vara det som man vill ha av det som andra har ratat.
Dominic är ledig lördag-söndag. Annars åker han kvart i sex på morgonen och kommer hem åtta-halvnio-nio på kvällen. Det är långa dagar. Men han föredrar att åka så pass tidigt resp sent för att slippa de värsta köerna på vägen. Han kör bil till färjan i Newark och går från färjeläget på Manhattansidan till World Financial Center, där han har sin arbetsplats på 11:te våningen.
De har två bilar, vilket är nästan nödvändigt i en familj av deras struktur. Två garage är också standard i USA:s villaområden, i många hus finns det t.o.m. tre. Den ena är litet mindre och sportigare, den använder Dominic då han reser till arbetet, och den andra är större med sju platser, den använder Birgitta till vardags och familjen vid utflykter tillsammans. Den var utrustad med små hyllor vid sittplatserna, där man kan ställa ifrån sig en kopp, och många andra finesser.
Vägarna i USA är anpassade för biltrafik, de största har upp till fem filer i vardera riktningen. Det är tillräckligt med parkeringsplatser på de allra flesta ställen , vid affärer och i bostäderna. Däremot är det inte särskilt lätt att gå till fots utefter vägarna för det finns inga gångbanor, och cykelbanor förekommer nästan inte alls. Samhället är anpassat för att man tar bilen, när man ska uträtta någonting.
Birgitta och Dominic fick ta amerikanska körkort när de flyttade dit. De slapp praktiska prov men fick göra teoriprov. De räknas som "trainee" under två år. Gör de något tokigt i trafiken under dessa år blir påföljden betydligt allvarligare än då de har permanent körkort. Dominic åkte fast för fortkörning en kväll medan vi var där, han körde 57 miles/hour på en sträcka där det var 45 m/h. Så nu gäller det att han är försiktig i fortsättningen, får han ytterligare prickar mister han körkortet. Bestämmelserna om alkohol i samband med bilkörning är stränga.
Dominics arbetgivare betalar sjukförsäkring som gäller hela familjen. Det är bra nu då Birgitta fått problem med sin rygg. Annars är det dyrt med läkarvården. Men den är mycket bra, Birgitta upplever att alla är så vänliga och hjälpsamma på ett helt annat sätt än hon upplevde det i England.
Något om hushållsarbetet:
Birgitta har både en engelsk och en amerikansk måttsats med teespoon och tablespoon och cup och pint och en svensk med ml, tesked, matsked och dl. Hon har kokböcker från tre länder men innehållet är ännu mera internationellt. Bland det bästa jag hade med mig var knäckebrod. Flickorna tycker mycket om sådant Sedan hade jag kaviar, slottssenap och lingonsylt
Maten? troligen inte speciellt amerikansk, det var väl snarare sådant som man äter i en barnfamilj där de äter mycket smörgås, tycker om pasta men inte ris och inte kött etc. Till lunch åt vi oftast soppa. Till frukost flingor och mjölk eller Oatmeal, en sorts havregrynsgröt, ibland ägg. Det finns otaliga sorters frukostflingor att välja ibland. Birgitta saknar den svenska filmjölken. Men det finns yoghurt. De maträtter som Birgitta serverade var mycket olika de som jag brukar laga, alltså inte svensk husmanskost. Men det tror jag snarare är en generationsfråga än en nationell fråga, fast Birgitta naturligtvis är påverkad av att ha bott i England sedan 1984 och nu i USA ett år.
Birgitta har städhjälp varannan vecka nu då hon har besvär med ryggen. Hon tvättar två gånger i veckan men lämnar bort skjortor för tvätt och strykning. Det är en man som kommer och hämtar och lämnar två gånger per vecka. Mjölk och ägg levereras vid dörren en gång per vecka.
Det är annan utformning av de elektriska väggkontakterna än vi har i Sverige, det är också en annan spänning än i England, så familjen har antingen fått sätta in transformator eller köpa nytt av de elektriska apparater de använder. Datorn och teve-ljudanläggningen har de transformator på, köks- och tvättutrustningen ingår delvis i hyran, men sådant som tekokare, kaffebryggare, strykjärn mm har de fått skaffa av amerikansk modell.
Om barnen:
Daniel kan ställa sig med näsan i vädret och armarna i kors när han vill demonstrera sin självständighet. Det såg så lustigt ut. Han pratade då i oktober-98 sitt alldeles egna språk, en babyversion av en blandning av engelska och svenska, men mest engelska, tror jag, fast jag hade svårt att förstå honom. Han har ett väldigt treårshumör, vredesutbrott och skrik när han inte får som han vill. Han är väldigt ”mammig” men det är inte så konstigt, han ser ju sin pappa nästan bara på helgerna. Sophie har också fin hand med honom och agerar ibland som ”lillmamma”. Emma och Daniel kan leka bra tillsammans nere i hobbyrummet.
Alla barnen är hemtama med datorn. När vi var där spelade Sophie Civilisation på datorn så ofta hon fick, Emma tyckte om datorspelen "Pocahontas"och "Freddie Fish" och Daniel ville att man spelade "P.B.Bear" med honom ibland när han var ledsen.
Teveprogrammen för barn är ganska bra, fast det gäller att välja rätt kanal. Daniel gillade som tiotusentals andra amerikanska småbarn Teletubbies och att de var populära märktes också på att dockor i form av dessa figurer, den blå TinkyWinky, den gröna Dipsy, den gula LaaLaa och den röda Po såldes överallt i leksaksaffärerna. Likaså sades det att den populäraste småbarnkostymen inför Halloween var dessa Teletubbies. Andra bra småbarnsprogram var t.ex. "Blues Clues" och ett med pepparkaksgubbar. Emma gillade "Arthur" som gick varje dag 8.00-8.30 AM, alltså lagom att gå till skolbussen då det slutade. Sedan var Daniel oerhört förtjust i videofilmerna med "Thomas the Tank Engine". De filmerna har vi sett ett otal gånger, varje gång vi har besökt Birgittas familj under de senaste åren. När Sophie var liten, när Emma var liten, och nu är det Daniel.
Daniel ville gärna att morfar var med när han lekte med sina tåg.
Teve finns dygnet runt och i ett otal kanaler.
Hur många man får in beror på vilket programpaket man abonnerar på.
Det paket som Birgittas familj abonnerar på har de valt för att det finns ett par kanaler som sänder bra barnprogram. Birgitta saknar den engelska televisionen, där tycker hon att man får bättre överblick över vad som finns och lättare hittar de program som är sevärda.
Min vardag
Jag vaknade i allmänhet före sju på morgonen och gick då ner för att inte störa Roland. Litet morgongymnastik, kanske ett försök att hitta nyheterna från Sverige på Internet, kanske läsa litet. Sedan blev det en vana för mig att plocka ur diskmaskinen och duka frukostbordet. När de började röra på sig i huset kunde jag gå upp och duscha. Det är ett oerhört lyhört hus så jag ville inte störa för tidigt. Familjen kom till köket och det var frukost, prat om läxor, matsäck eller lunchpengar, gymnastikkläder, borsta håret, etc etc
Blev det tid över tittade Emma på ”Arthur” på TV och Sophie spelade ”Civilisation”.
Sedan började barnen samlas vid skolbussens hållplats och Daniel stod i fönstret och tittade på. Och så vidtog vardagen, som väl var litet annorlunda vissa dagar eftersom Birgitta var angelägen om att vi skulle få se oss omkring. Hon tycker själv att det är roligt att göra utflykter ibland och sådant blir aldrig av då de inte har gäster.
På kvällen åt vi middag tillsammans med barnen på måndag-torsdag, medan vi väntade tills Dominic kom hem på fredagarna och åt en ”vuxen” middag med ljus på bordet och litet vin till maten. På lördag och söndag var det oftast gemensam middag hela familjen.
|
Oktober 1998 i USA