I gudstjänsten gör prästen ofta så:
Håller händerna snett utåt och uppåt. Särskilt under lovsång och under nattvardsbönen.

De upplyfta händerna är en bönegest som är känd från Bibelns första böcker till de sista.

Den mest kända berättelsen är när Mose står och ber för folket. Enligt Andra Moseboken 17:11-12 blev Mose då så trött att hålla uppe sina händer så att han fick sätta sig och hans medarbetare Aron och Hur ställde sig på var sin sida och stödde Mose armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ned.

I Psaltaren 63:5 och i Jesaja 1:15 beskrivs de lyfta händerna som uttryck för bön. I 1 Tim.2:8 talas det också om bön med lyfta händer.

Några av kyrkans tidiga teologer reflekterade över bönens inre och yttre kroppsliga uttryck.
Här är två citat från 300-talet:"Vi inte endast lyfter våra händer, utan vi gör dem till ett kors som vår Herre under hans lidande, och med denna hållning bekänner vi Kristus."

Origenes: "Mer än att sträcka ut våra händer måste vi lyfta själen mot himlen. Mer än att rikta våra ögon uppåt, måste vi lyfta vår ande till Gud. Ty det råder inget tvivel om att bland ett tusental möjliga kroppsställningar, är utsträckta händer och uppåtriktade ögon att föredra framför alla andra, ty så förebildar kroppen själens inriktning."

Under kyrkans första århundraden, medan altaret var fristående, stod inte endast prästen utan alla församlade med lyfta händer under den stora tacksägelsebönen vid nattvarden. När altaret sedan från 500-talet dels ställdes mot väggen och dels på många håll stod långt fram i koret och skildes från långhuset av ett kor-skrank eller, som hos de ortodoxa, av ikonostasen, kom de liturgiska gesterna under bönen att bevaras endast av prästerna.

Kanske inbjuder nya kyrkorum med centrala altare till ökat kroppsspråk i våra gudstjänster.

Karl-Gunnar Elversson

Kyrkans Tidning 27/28 2002

Prästerna tecknar ofta ett kors i luften över församlingen vid välsignelsen och vid förlåtelsen. Det sker naturligtvis för att påminna oss om Kristus, hans död för oss på korset, hans seger över synd och ondska - allt detta som kan ge oss välsignelse och förlåtelse. Det är nog för prästen också en påminnelse om att det på Jesu Kristi uppdrag och inte av egen kraft som hon eller han kan välsigna och förlåta.
De enskila kristna tecknar också korset på sin egen kropp. För ortodoxa och katolska kristna är det en självklar handling, i de kyrkor som kommer ur 1500-talets reformation håller korstecknet på att bli allt naturligare. För Martin Luther var det något självklart. I katekesen skrev han: "När du vaknar på morgonen skall du signa dig med det heliga korsets tecken och säga'I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn'. Därefter bedja Fader vår och Trosbekännelsen".
Det är oklart när korstecknet började brukas. Från 200-talet vet vi att det användes i dopförberedelsen. Vid upptagandet i katekumenatet tecknades panna, ögon, öron, mun, hjärta och skuldror med korsets tecken. På 400-500-talet gjorde biskopen i Rom korstecken vid utgångsprocessionen. Vid gudstjänstens inledning "I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn" runt om i världen tecknar ofta både präst och övriga korset på sig själva för att påminna sig dopet.
Korset tecknas oftast från huvudhöjd (Fadern) ner till brösthöjd (Sonen). Därefter från vänster till höger axel (Anden). Så gör präster i hela världen och de kristna i väst korstecknet. De ortodoxa kristna följer prästens hand som en spegel, varför de ritar tvärbjälken från höger till vänster axel.

Karl-Gunnar Elversson
Kyrkans Tidning 33 2002

I Getsemane föll Jesus på knä och bad. Stjärntydarna som kom till Betlehem med sina gåvor föll ner och hyllade barnet Jesus. Stefanos stod på knä och bad för dem som stenade honom. Petrus föll på knä i förbön för Tabita, som han sedan uppväckte. Paulus föll på knä tillsammans med människorna vid avskedsbön i Efesos inför sin sista resa till Jerusalem. Paulus skriver också om att falla på knä för Fadern. I Jesu Syraks vishet står det att folket föll ner för att ta emot välsignelsen från den högste. I Uppenbarelseboken beskrivs hur de äldste faller ner i tillbedjan inför den som sitter på tronen.
De bibliska exemplen är många. I kyrkans gudstjänst var det troligen främst tillbedjan och vördnad inför Guds närvaro som tidigt uttrycktes med knäfall. Däemotr beslör kyrkomötet i Nicea år 325 att de kristna inte fick falla på knä under påsktiden. De skulle med sina kroppar visa att de var uppståndna med Kristus.
Under medeltiden blev knäfallet allt vanligare. Under svåra tider var knäfall ett genuint uttryck för botfärdighet och rop på Guds förbarmande. Hela församlingen stod då på knä i syndabekännelse och bot. Uttryck för vördnad och tillbedjan till exempel inför nattvarden växte fram. När altarringar byggdes blev kommunionen på knä praxis. I dag ger stående kommunion många hjälp att ta emot nattvarden.
I den förra kyrkohandboken från 1942 angavs att församlingen kunde knäfalla under syndabekännelse och Herrens bön. Många präster gör så idag, däremot inte de övriga i församlingen. Brudpar knäfaller under förbön och välsignelse. Så gör också de som vigs till präst, diakon och biskop. I bikt används ofta knäfall vid bönen om förlåtelse.

Karl-Gunnar Elversson
Kyrkans Tidning 31/32 2002

Till vardags hälsar vi på varandra genom att fatta varandras händer. Vi möts inte bara med ord utan även med våra kroppar. Många av oss kramar också om varandra för att uttrycka glädjen över att mötas. I en del kulturer förenas omfamningen med en kyss på kinden, i bland annat Ryssland tre gånger med huvudet till höger, till vänster och till höger igen.
Hälsa varandra med en helig kyss skrev aposteln Petrus (1 Petr. 5:14) till sina medkristna. "Fridshälsningen kan utväxlas" står det i vår kyrkohandbok efter brödsbrytelsen i mässan. En urkyrklig sed som tidvis varit försvunnen har åter fått plats även i vår svenska liturgi.
Det tycks som om fridshälsningen i gudstjänsten ursprungligen hörde samman med Jesu ord i bergspredikan om att först försonas med den som har något otalt med mig innan jag går fram med min gåva till altaret (Matt 5:23-26). I många kyrkosamfund sker fridshälsningen därför vid offertoriet, när bröd och vin bärs fram och altaret dukas. Hos oss har fridshälsningen fått sin plats omedelbart före kommunionen, då vi går fram till altaret eller till någon annan plats för nattvardsutdelandet. Prästen inleder med att önska hela församlingen "Herrens frid vare med eder". Församlingen utväxlar så fridshälsningen varefter "O Guds lamm" sjungs, som också slutar med "Ge oss din frid".
Fridshälsningen praktiseras inte i alla församlingar på grund av ovilja mot förändring, kanske blyghet. Där fridshälsningen blivit en naturlig del av mässan märks ofta en glädje när människor räcker varandra handen med "Guds frid". Nattvarden gör oss till en enda kropp och att ta varandra i hand är ett sätt att vara en kropp.

Karl-Gunnar Elversson
Kyrkans Tidning 34 2002

När vi möts och hälsar på varandra tar vi ofta i hand och bugar litet. När vi tackar en människa för något tar vi också i hand och bugar, kanske litet mer markant. I den japanska kulturen är bugandet det väsentliga. En japan sträcker inte fram handen utan håller handflatorna samman under upprepade bugningar. Tidigare brukade kvinnor och flickor allmänt niga eller knixa lätt med knäna. I dag bugar även många kvinnor. Att buga är ett sätt att uttrycka sin vördnad och respekt inför en annan.
Eftersom vi firar gudstjänst inte endast i huvudet utan med hela vår kropp är bugandet eller nigningen ett av sätten att även visa Gud vördnad. De flesta i Svenska kyrkan bugar eller niger efter kommunionen när vi lämnar altarringen. Med olika måltidsplatser där vi ofta emot bröd och vin stående brukar många söka upp en plats där det går att se altaret och så böja huvudet i tacksamhetens bön.

När prästen går fram till altaret är det också vanligt att hon eller han stannar en bit ifrån, blir stilla och "hälsar altaret". Det är ett sätt att visa vördnad för den plats där brödet och vinet blir till kommunion med Gud. En amerikansk katolsk teolog har föreslagit att prästen därefter bör vända sig om och buga mot församlingen för att via att prästen känner igen Guds närvaro ochså i församlingen som Kristi kropp.
När vi kommer in i kyrkorummet kan vi också bli stilla, vända oss mot altare eller krucifix och böja vårt huvud i vördnad. Inför en ikon stannar många med böjt huvud. Människor som rör sig i koret stannar ibland när de passerar framför altaret och bugar för att påminna sig själv att här är helig plats.

Karl-Gunnar Elversson
Kyrkans Tidning 35 2002

Vi är vana att se prästen lyfta sin högra hand över eller mot församlingen vid välsignelsen. Även vid förlåtelseorden gör många präster samma gest. Ofta följs gesten vid välsignelse eller förlåtelse av korstecknet vid "i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn".
I det bibliska materialet finns inga berättelse om sådana gester vid välsignelsen. Däremot möter vi i 1 Mos. 48:13-19 Jakob som välsignar Josefs båda söner genom att lägga sina händer på deras huvuden och välsigna dem. Möjligen har denna gest utvecklats från individuell välsignelse så att den används över en hel menighet. Vi möter det i den danska kyrkan men också hos en del präster i vår kyrka att båda händerna hålls över församlingen vid välsignelsen.

Gesten med högra handen lyft är ganska svår. När prästens hand är för stel kan det likna polisens stopptecken. Om armen hålls för mycket framåt riskerar det att likna nazisthälsning och hålls armen för mycket åt sidan ser det ut som cyklistens tecken att svänga tilll höger. En del upplever antingen svårigheten att göra denna gest eller känslan att den uttalar ett maktspråk. Vi möter därför allt oftare präster som i stället håller båda armarna snett framåt under välsignelsen som om händerna överräcker välsignelsen som gåva.
Många biskopar, både hos oss och i andra kyrkor, håller pekfingret och långfingret uppåt under välsignelsen. Ibland har de två fingrarna getts en symbolisk innebörd: de påminner om Kristus som både Gud och människa. Det finns alltid en risk att sådana symboler som måste förklaras drar tankarna från det centrala: att Gud välsignar oss.

Karl-Gunnar Elversson

Kyrkans Tidning 36 2002

"Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig.. Då började han tala till dem...". Så berättar evangelisten Lukas om en gudstjänst i Nasarets synagoga (Lukas 4:20-21).
I den här spalten om våra kroppshållningar i gudstjänsten har vi då och då återkommit till att ståendet med goda skäl kan sägas vara den grundläggande kropphållningen i den kristna gudstjänsten. Men även sittandets hållning hör hemma där - fast den sedan ganska lång tid blivit den normala och trängt undan andra kroppshållningar. Inte så litet har nog sittandets dominerande hållning kommit att bidra till att gudstjänstförsamlingen mer har blivit något av åskådare, en "publik" som betraktar vad andra har för sig.

Sittplatser har troligen alltid funnits i kyrkorummet men ursprungligen till tjänst för dem som av olika anledningar har svårt att stå länge. Med tiden kom kyrkbänkarna att växa utt till ett möblemang som ofta dominerar hela kyrkorummet. Utvecklingen var likadan i hela västerlandet - både i den romersk-katolska och de reformerade kyrkorna. I de ortodoxa kyrkorna är kyrkbänkar mer sällsynta eftersom man där brukar stå under liturgin.
Redan exemplet från synagogan i Nasaret visar att det var vanligt att sitta under predikan. Också predikanten satt på en särskild plats - föregångaren till våra predikstolar. I kyrkan har denna sed bevarats här och var - också in i vår tid. Biskopen eller prästen predikar sittande från sin plats i koret.
Sittandet är en hållning som avspeglar vila, mottagande och reflexion. Under predikan, vid de flesta textläsningar och en del av liturgins långa sångpartier var det därför naturligt att erbjuda församlingen en möjlighet att sitta ner.

Karl Gustav Sjögren
Kyrkans Tidning 37 2002