Tillbedjan - en enkel form av bön

Tillbedjan och gemenskap

Gud är Gud och vi finns inför honom. Det gäller inte att be om någonting, att hålla en liten betraktelse för Gud, att prestera någonting. Det handlar bara om att vara närvarande inför den som alltid är närvarande. Vi står med tomma händer inför vår Fader i himmelen, den som i varje ögonblick ger oss liv, vår källa. Jag är här och du är här och det räcker.

I tillbedjan får vi utrymme. Gud är Gud. Han är större. Han är annorlunda. Bortom alla tankar och alla känslor. Vi låter Gud vara Gud i vårt liv. Jag är jag och du är du. I dig har jag min glädje säger Gud och vi säger : Du min Gud. Du mitt liv. Du min glädje. Du min frid.

I tillbedjan kan vi andas och vara oss själva utan krav. I Hans kärlek får både jag och den andra plats. När vi står inför vår Fader är det inte längre bara vi två, ansikte mot ansikte. Den andra är inte hotande längre, jag behöver inte försvara mig. Vi kan vara tillsammans inför vår Gud. Vi kan tillsammans ta emot hans kärlek och låta våra hjärtan bli förvandlade. Du är du och jag är jag, älskade, bejakade av vår Fader i himmelen. Försoningen blir möjlig.

I tillbedjan byggs gemenskapen upp. Vi tar emot vårt eget liv och varandra ur Guds hand. Vi låter hans ljus lysa över oss. Vi ser på varandra i hans ljus.

Hur gör jag konkret?

Jag beslutar mig för att ge tio minuter (eller mer) av min dyrbara tid till den som har skänkt mig livet.
Går in i mitt rum. Stänger dörren. Tar fram en ikon, tänder ett ljus, sätter mig på en stol eller en bönepall. Först blir jag medveten om mig själv. Jag är här, ett, med ande, kropp och själ. Jag är i min kropp. Jag känner mina fötter och kontakten med marken, mina ben, ryggraden, axlarna, osv... Jag kan teckna mig med ett korstecken.

Herre, jag är här och nu, inför dig.

Jag ber den Helige Ande komma över mig.

Helige ande, fyll mig med din närvaro. jag vill öppna mig inför dig. Jag öppnar mina tankar, min fantasi, mitt hjärta, hela mitt väsen.

Och sen stannar jag inför min himmelske Fader. Tankarna kommer och går, jag fäster mig inte vid dem.

Herre, jag är här med dig, för dig. Jag vet med hela min tro att du är här. Att du verkar i mig, vare sig jag känner det eller inte. Du är Du och jag är jag, du min källa.

När tiden har tagit slut kan jag böja mig ner inför min Gud och be:
"Bli kvar i mig. Herre, jag vill bli kvar i dig."

Syster Veronica OP