En bussresa i Skottland med Hebriderna maj 200320-27 maj 2003Utdrag ur min dagbok En stjärna vid ett ortnamn utmärker att det är en extern länk. Där kan du på engelska läsa mer om denna sevärdhet. Länkar utan stjärna går till mina fotografier.
Tisdag 20 maj Onsdag 21 maj Tidig uppstigning för att vara vid färjan till Skye i tid. Bussen måste backa ombord på färjan. Den gick punktligt 08.40 och var framme i Armadale 09.10. Bussen körde norrut på Skye. Här på östsidan av ön var vägen smal och slingrade sig fram. Betesmarker eller grönskande trädgårdar till höger och branta bergsluttningar till vänster. Bergen hade så fina färger i alla nyanser mellan svartbrunt (ljung) gulbrunt (fjolårsgräs) ljusgrönt (gräs). Ofta uppfattade jag dem som randiga i dessa färger. De var höga, toppiga och branta och dominerade utsikten på bussens vänstra sida. Vid elvatiden var vi i Portree där vi handlade och promenerade i hamnen. Vi fick en fantastisk lunch på Bosville Hotel. Laxsallad med färsk potatis och en efterrätt "sticky pudding" med en typ "clotted cream". Bussen rullade vidare över fattigare mark med mestadels ljungklädda låga berg mot Uig. Färjan avgick 14.00 och ankom Tarbert på ön Harris 15.30. Bussen vände så kylaren åt norr och följde den smala vägen mellan höga berg mot Stornoway. Ödsliga steniga trakter med vatten i dalar mellan bergen. På markerna utmed vägen såg vi mestadels får med sina nya lamm men också på ett fåtal ställen en liten hjord av kor. Vi kom in på Lewis - Loch Seaforth är gränsen. Snart blev det en annan natur, de stora torvmossarna bredde ut sig - bruna och oändliga på västra sidan av vägen. På ett par ställen hade man planterat skog. Vi såg en misslyckad skogsplantering där insekter ätit upp allt och skogen stod som en spökskog. Och så en häftig kontrast när vi kom till Stornoway. Plötsligt var det lummigt av lövträd, underbara vårliga ljust gröna träd, och hus i den typiska stil som man ofta ser i förorterna till engelska städer. Stornoway blir en oas i det ödsliga landskapet. Vi kom till vårt hotell "The Cabarfeidh" och kunde äntligen få packa upp våra väskor och känna oss installerade. Koltrasten sjöng utanför i trädgården. Torsdag 22 maj Det var gråväder då vi vaknade, regnet hängde i luften. 9.30 satt vi i bussen för färd mot nordväst över torvmossemarkerna. Första målet Arnol och Black House Museum. Ett gammalt hus hade restaurerats till sitt ursprungliga skick och där inne brann torvbrasan mitt på jordgolvet. Så har man bott långt efter mitten av nittonhundratalet! Ruinen av ett annat "Black House" fanns tvärs över bygatan. Hela planen för ett hus av denna typ framgick tydligt. Där låg också ett nyare hus där man bott fram till sjuttitalet, och där den ursprungliga inredningen var kvar. Över gräsmarkerna ner mot västerhavet sjöng lärkan, och fåren betade. I diket blommade kabbeleka (Caltha Palustris), och i gräset var det fullt av vita tusenskönor (Bellis Perennis). Gearrannan var vårt nästa mål, en by där man bott i de gamla husen mycket länge. Byn har kunnat restaureras. Flera av husen används som vandrarhem, två som museum och så finns det förståss ett "Visitor's Center" vid ingången där man betalar inträde, kan köpa hemslöjd mm och där finns också en liten servering. Där åt vi en lunch på skotsk grönsakssoppa och rejäla smörgåsar efter visningen. En dam berättade om hur man levat i byn förr, och vi fick se hur man vävde harristweed på en stabil vävstol. På vägen till och från den restaurerade byn passerade vi den nuvarande byn. Bredvid varje hus fanns en ruin av ett gammalt hus. Gula smörblommor lyste som färgklickar i gräset. Sten - sten - sten överallt. Stengärdsgårdar mellan fälten som ett bevis på allt det arbete som ligger bakom att människor tagit sin boning på dessa magra marker. Och var man än kommer sjunger trast. Vårt nästa mål var the Iron Age Dùn Carloway Broch, som ligger på en kulle utsatt för vindarna. Det blåste verkligen kraftigt när vi strävade upp mot detta fornminne. En försvarsborg som har använts som bostad så sent som för hundra år sedan. Calanais -- det mest berömda fornminnet på ön är The Standing Stones of Calanais, ett byggnadsverk vars ursprung och mening är lika höljt i dunkel som det berömda Stonehenge. Mäktigt att vandra mellan dessa stora resta stenar. Fredag 23 maj en grå morgon och en hel del regn. - Vi hade Les, en lokal guide, på dagens tur som gick Harris runt. Han hälsade oss med ordet "Fàilte!" = Välkommen på gaeliska. På vägen ner mot Tarbert berättade han om livet på yttre Hebriderna. Bl. a. nämnde han att det är fritt fram för alla innevånare att ta upp torv för eget bruk. Numera är det ca 15% av invånarna som fortfarande eldar med torv som man tar upp och stackar utanför huset för torkning och lagring. 20% av invånarna på öarna har norskt ursprung från de århundraden omkring år 1000 då öarna var en del av det norska väldet. Nu har öarna 22 tusen invånare varav ca 8000 bor i Stornoway. Eftersom det inte funnits någon skog på öarna är det sten som gäller för husbygge. På senare år har skog planterats och det kommer på sikt att bli mindre naket i dessa områden. Men insektsangrepp har på flera platser gjort att skogsplanteringarna misslyckats. Berggrunden på större delen av ön är gnejs, en mycket gammal och mycket hård bergart. Stenbrytning är därför inte särskilt lämpligt. Däremot finns det sten i överflöd att hämta i marken.... och dessa har fyndigt och finurligt använts vid bygge av husen i de gamla byarna. Oftast är bergen och mossmarkerna trädlösa vilket beror fr.a. på fårbetning. Där fåren inte går, t.ex. på små öar i sjöarna, kunde vi se träd. T.ex. såg jag från bussfönstret en liten ö med blommande rönn och en ek. Sedan kom vi till Tarbert där vi besökte SOAY Studio. Vi fick höra om växtfärgning av ullgarn, se prov på garn i olika färger och vilka växter och vilken metod hon har använt för att få fram dessa. Vi inbjöds också att vandra runt i hennes trädgårdar där hon odlar en del av de växter hon använder. Men det mesta hämtar hon vid vandringar uppe i bergen. Bussen körde sedan utmed östra stranden av halvön södra Harris. Det var en mycket smal och slingrande väg med namnet The Golden Road för att den varit så dyr att bygga. Vi ger Sarah, vår chaufför, en eloge för hennes sätt att ta oss fram på denna väg. Omgivningen är bergig, bara berg och vatten och mycket sparsam växtlighet. Ett stop gjordes i en liten by Plockropool, där vi fick se en tweedväverska i aktion och också se hur hon spolade och varpade garnet. Utanför huset hängde garn på tork, ett vackert blickfång mot det blåa vattnet och bergen. Lärkor drillade över markerna, och olika sjöfåglar flög över sjöarna. Från bussen såg vi lamadjur i en hage vid en annan by. Så initiativ saknas inte i denna avfolkningsbygd. Guiden Les spelade folkmusik från öarna under bussfärden. Man har en mycket rik tradition att sjunga tillsammans, sånglekar var ofta kvällsnöjet i byarna. Men helgerna var allvarliga, söndagen hålls fortfarande i mycket sträng helgd. Det minns jag också från vårt förra besök i Stornoway 1987. Vi var där på en söndag och det fanns ingenting öppet. Vid Stockinish utgår en gammal väg över bergen. Les berättade att den heter The Coffin Road eftersom det var den vägen man förde de döda från byarna på östsidan till gravplatsen på västsidan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt djupt jordlager på den östra sidan för att kunna gräva ner dem! Där fanns också ett mindre vindkraftverk. Det finns planer att bygga ut vindkraften på öarna, och det borde vara lämpligt att utnyttja denna naturkraft här ute. Medeltidskyrkan i Rodel, St Clement's, var nästa mål. Den låg vackert belägen på en lantlig kyrkogård där primrose (Primula vulgaris) och bluebells (Hyacinthoides non-scripta) växte vilt i gräset mellan stenarna. Sedan var det lunchuppehåll i Leverburgh där vi kunde köpa soppa och te med tillhörande bakverk. I byn Northton besökte vi MacGillivary Centre. Detta är uppbyggt enligt de gamla metoderna av skickliga hantverkare som försöker föra den gamla tekniken att bygga stenhus på öarna vidare. Inne i huset fanns en permanent utställning som presenterade växt- och fågellivet vid denna del av kusten. Det är en helt annan natur på västsidan och en stor kontrast när man kommer dit från halvöns östra sida. Här var det mjuka gröna sluttningar ner mot vattnet, och långa sandstränder. I gräset växte vanliga ängsblommor i miniformat, tusensköna, viol, käringtand, jungfrulin, mm. En mindre golfbana fanns här också. Man litar på besökarna. De ska lägga avgiften för att använda banan i en blå låda vid ingången! En paus för ett strövtåg utmed stränderna gjordes i Horgabost. Ett populärt ställe för campingliv under sommaren. Vädret var fortfarande ostadigt men solen tittade fram ibland mellan enstaka regnskurar. Molnen gick lågt, de omgivande bergen hade "mössa". Efter någon timmes bussfärd var vi åter vid hotellet kl. 17 och där såg vi delar av ett bröllopsfölje som skulle inta middagen där. En liten pojke - kanske tre år - i fullständig kilt, damer i fina klänningar och hattar. Lördag 24 maj dags att lämna The Western Isles, men först en busstur upp till nordspetsen, The Butt of Lewis. Fyren där är numera sedan något år tillbaka automatisk så stationen är obemannad. Vägen som följer västra kusten av Lewis löper mellan många små byar. Det är tydligen här folk bor, de som inte bor i staden. Ängsmarkerna mot havet gröna, kor betade. Här var det inte lika många stenmurar mellan åkrarna som vi sett längre söderut. Det är tydligt att det är mera bördigt här uppe. Bredvid praktiskt taget varje hus låg en ruin av ett gammalt hus, men ofta övervuxna med mossa. Dessa ruiner vid husen i byarna är mitt starkaste minne från resan 1987, och jag inbillar mig att de den gången inte alls var mossbelupna i samma grad som idag. Inåt landet var det torvmossarna som dominerade. Vi såg några som var uppe på mossen och grävde upp torv för husbehov. Det var idealiskt väder för att ströva omkring på de magra gräsmarkerna kring fyren, lagom varmt, solsken och ingen blåst. Trift (Armeria Maritima) växte överallt på klipporna med fina rosa blommor. I gräsmarken såg jag förutom den allestädes närvarande tusenskönan bl.a. förkrympt rödblära (Silene Dioica) - bara blommorna ovanför marken utan stjälk!, käringtand, strandkämpar (Plantago Coronopus) m.m. Klipporna stupade brant ner i havet. De var delvis klädda med en gul lav. Svarta skarvar som satt på toppen utgjorde ett blickfång som silhuetter mot havet. I en av vikarna såg vi sälar som dök och stack upp huvudet ibland. Vi fick en riktig skotsk temåltid i en bystuga i byn Habost. En lokal ideell förening ordnar sådant. En gren av det skotska historiska sällskapet. Utanför bystugan kom vi i samspråk med en gammal sjöman som då han hörde att vi var från Sverige berättade att han brukar lyssna på Radio Sweden. Så var det dags att starta inför resan tillbaka till det skotska fastlandet, färjan "MV Isle of Lewis" avgick från Stornoway kl. 14 och ankom Ullapool kl 16.45. Denna fiskeby har söderläge under höga klippor och husen utmed hamnkajen lyste vita, en vacker syn. Rhododendron blommade överallt och gav en färgklick under de branta bergen med den gula växtligheten av ärttörne. Landsvägen mellan Ullapool och Inverness löpte genom i mitt tycke typiska skotska naturområden. Första delen gick utmed fjorden Loch Broom där bergsidan ovanför vägen var fylld med rhododendron och andra blommande eller gröna träd. En kontrast mot det nakna landskapet ute på öarna! Vid ett ställe såg jag liksom en rök över vattnet mellan träden till vänster om bussen och mycket riktigt - enligt kartan var det ett vattenfall där (Falls of Measach, i Corrieshalloch Gorge). Vägen löpte till största delen i dalgångar mellan bergen och det var grönt, fortfarande ljusgrön vårlig grönska, ungefär samma som jag väntar att det är hemma i Sverige just nu. Den senare delen av bussfärden Ullapool-Inverness löpte genom bygder där jordbruk verkade vara en viktig näring. Vi såg mycket kor som betade på de gröna ängarna, jättestora gula rapsfält och skogar av lövträd, mestadels ek men också bok mm. Vi passerade inte Strathpeffer där vi bodde för 16 år sedan. Men sista delen av vägen var samma som vi åkte flera gånger på resan för två år sedan, Black Isle och den mäktiga bron över Moray Firth. På himlen var en regnbåge - vi har hopp för framtiden! Vi inkvarterades på Palace Hotel, som ligger vid floden Ness mitt emot slottet. Koltrast som sjunger utanför hotellet hade vi också här. Söndag 25 maj En stor skotsk frukost med allt man kan tänka sig i denna genre. Bl.a. haggish och black pudding. Frukostarna var det bästa på detta hotell. Vädret var mycket växlande med regnskurar och solsken och lagom temperatur, mellan 10-15° Mot Loch Ness. Ska odjuret visa sig? Vägen går på norra sidan av sjön Loch Ness under höga branta berg med riklig grönska. Vi körde genom byn Drumnadrochit - en liten idyll vid sjöstranden, och till slottet Urquhart. De som ville gick in i slottet men vi andra stannade på parkeringsplatsen med fin utsikt över sjön, bergen på andra sidan med sina gula snår av ärttörne och de annalkande regnmolnen. Men regnet tog en annan väg. Sedan for vi tillbaka genom Inverness till minnesplatsen över slaget vid Culloden där vi kunde promenera på det gröna gräsmarkerna. Vägen utmed södra stranden av Loch Moray går genom ett av de rikaste åkerbruksområdena i Skottland. Åkrar i gult (raps) brunt (nyharvade nysådda fält) och grönt (spirande säd och höskörd) Här odlas också grönsaker och bär. Vissa områden har planterats med tall eller annan skog. Det är en omväxlande bygd. Målet var Brodie Countryfare, ett köpcentrum för ganska lyxiga varor. Jag upplevde det som ytterligare en utställning av hur mycket det finns som man inte behöver... Efter lunchuppehållet for vi till Brodie Castle som ligger i en park som fr.a. är berömd för påskliljor av otaliga olika sorter. Dessa var nu utblommade. Den siste ägaren som bott på slottet hade avlidit helt nyligen i en ålder över 90 år och det var många spår av hans liv. Biblioteket innehöll åtskilliga volymer, allt inbundet i skinnband, även gamla journaler mm. I "The Red Drawing Room" fanns bl.a en imponerade eldstad med utskurna figurer i trä. Taken var olika i varje rum. Barnkammaren låg högst upp i tornet - barn skulle finnas men inte synas eller höras! Och bredvid barnens rum var barnsköterskans rum. När vi kom ut ur slottet möttes jag av en tydlig sommaraktig doft - blommande kaprifol! Tillbaka i Inverness hördes kyrkklockornas klang från alla håll och i olika tonlägen. Söndagskväll! Många av resedeltagarna deltog i Evensong i katedralen men R var för trött för detta. Vi gick så småningom i maklig takt bort till restaurangen "The Mustard Seed" (jfr Luk.13:19) med senapsgul skylt. Där åt vi en gemensam middag av hög klass. Hemvägen var en stämningsfull promenad i mörkret med alla gatlyktor och andra ljuskällor som speglade sig i floden Ness. Ett av de ämnen som diskuterades under middagen var cirkelns kvadratur. Vad innebär detta problem? Ingen kom ihåg, vi diskuterade om det är ett exempel på en omöjlig uppgift, som t.ex. perpetuum mobile. Nu kan jag med hjälp av Bonniers uppslagsbok svara: cirkelns kvadratur (lat. quadratura circuli) = cirkelns omvandling till kvadrat. Problemet är att med endast passare och linjal som hjälpmedel konstruera en kvadrat vars yta är lika med ytan av en given cirkel. Måndag 26 maj växlande molnighet - avfärd mot Ballindalloch Castle. Slottet har varit i samma familjs ägo sedan 1500-talet och man bor där fortfarande. Det är inrett i ljusa färger och ingav en mera hemlik känsla än de slott som bara är museer. Men även här låg gamla barnkammaren högst upp i tornet ovanför en besvärlig trappa. Denna barnkammare är ett visningsrum med detaljer från ungefär den tid då vi var barn. Uppe i bergen hade björkarna inte kommit så långt ännu, bladen var bara något större än vad vi kallar "musöron". Vi for genom dalgången utmed floden Spey. På ett ställe såg vi fårskiljning igång med hund och en man på traktor. Mycket kor betar på ängarna. När vi kom högre upp dominerade fåren. Nästa stopp var vid Walkers kexfabrik i Aberlour där vi hemsökte affären. Sedan upp i kullarna mot byn Knockando och Cardhu. Dit kom vi 14.30 för en visning av detta whiskydestilleri. Företaget startade av en kvinna och fortfarande är det kvinnlig ledning. Lämplig jord för att odla korn och fint vatten som kommer nedför bergen är villkor för att framställa en bra whisky. Sedan blandas olika destillat från olika tillverkare till en välsmakande blandning med karaktär. Efter middagen samlades vi till kaffe i baren då vår chaufför Sarah avtackades och likaså Lee med ett tal av Gustaf Hamilton. Och så tid att packa väskorna definitivt inför hemfärden och pussla ihop så att allt skulle få plats. Tisdag 27 maj tid för avfärd utefter väg A9 genom högländerna. Solen sken och vid vårt stopp 10.30 - 12.00 vid House of Bruar vid River Bruar var det skönt. Luften var hög och vattnet brusade i älven. Vi drack kaffe och strövade omkring litet. Många gjorde en sista inhandling av varor för att fylla packningen ytterligare... När vi passerade Dunkeld lade jag märke till silhuetten av det berg som "vaktade" den plats där vi bodde för två år sedan, Dunkeld House med den underbara trädgården. Under färden genom dalarna neremot Edinburgh kunde vi njuta av lövskogarna i alla de olika gröna nyanser som de har så här års under denna underbara uppvaknandets årstid. Och nu återstod bara flygresan hem.
Det var roligt att se dessa delar av UK som ligger litet utanför allfarvägarna. Den trend till en alltmera utpräglad nationalism och strävan att bibehålla den lokala särarten som vi ser överallt i världen märks också här. Jag hade en känsla att gaeliskan blivit viktigare och fått en starkare ställning under de 17 år som gått sedan vår förra resa 1987 utefter ungefär samma resrutt. En detalj som jag lade märke till var att det tydligen blivit relativt sett bättre levnadsomständigheter för de som fortfarande bor kvar ute på öarna. Byarna utefter Lewis' västkust verkade snyggare och prydligare, och ruinerna efter gamla blackhouse som ligger bredvid praktiskt taget varje hus har rasat ihop och blivit övervuxna med mossa. Många har en liten trädgård runt husen. Och det går flera kor på ängarna. Den lokala guiden Les berättade att numera kan föräldrarna välja mellan att sätta barnen i engelsk eller gaelisk folkskola. Ett tydligt tecken på att man blivit alltmera medveten om sin nationella särprägel och värdet av att behålla den. Att den organiserade tweedvävningen varit av ovärderlig betydelse för att befolkningen kunnat överleva märktes tydligt. Det framgick också hur viktig centralstyrningen av denna verksamhet är genom att man kunnat styra in väverskorna på den typ av tyger som passar vår tids människor, och genom att man tillhandahåller lämpliga kvaliteter av ullgarn och organiserar avyttringen av tygerna. Läs gärna mera om detta här (på engelska). Det blev en verklig kontrast då vi under de sista dagarna av resan besökte några slott där man fortfarande bor. Vilken skillnad i sättet att bo! Vilken skillnad i levnadsomständigheter! Att det fortfarande är klasskillnad i UK är mycket tydligt. Men också hur beroende man är av frivilliga insatser inom t.ex. The National Trust for Scotland och Historic Scotland.
Dagbok från förra Skottlands-resan maj 2001 bildregister resan maj 2001 Här kan du läsa sagan om tisteln, Skottlands nationalblomma (på engelska) INDEX till mina hemsidor Index till mina resedagböcker Background, photo and text made by © Ingegerd |