 |
Inför Alla Helgons Dag
Varje gång kyrkan samlas till gudstjänst hur många eller hur få vi än må vara, är det alltid i gemenskap med Guds trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran.
Tidigt började kyrkan att fira årsdagen av sina martyrers död. Första gången detta nämns är i en text som sändes ut av kyrkan i Smyrna med en rapport om biskopen Polykarpos martyrdöd år 156. Det sägs att man nu har för avsikt att årligen fira dödsdagen vid martyrens grav. Med tiden började man även fira minnet av andra heliga kvinnor och män, i första hand sådana som kallades bekännare. Det var kristna som lidit för sin tro under förföljelserna men inte dödats.
Minnesdagarna började med tiden att firas inte bara lokalt utan i kyrkan i sin helhet. Så växte det kristna kalendariet fram, föregångaren till vår almanacka. Där upptogs även andra minnesdagar, Maria-dagar, apostladagar, osv. De lokala kyrkorna lade till sina egna minnesdagar, så också i Sverige.
Snart blev antalet martyrer och bekännare så stort att det blev omöjligt att fira en särskild minnesdag för var och en. Därför har man sedan 300-talet firat en Alla helgons dag. Den var först förlagd till påsktiden. Under 800-talet började man i den västerländska kyrkan att fira dagen den 1 november, medan man i öster behöll anknytningen till påsken. I de ortodoxa kyrkorna firas därför alla helgons söndag på den första söndagen efter pingst. Vid reformationen försvann en del av dessa dagar ur vårt kyrkoår men några behölls: de flesta Maria-dagarna, apostlarnas minnesdagar och alla helgons dag. I almanackan levde det gamla helgonåret ganska oförändrat kvar ända in i våra dagar. I de romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna utökas kalendariet ständigt med nya minnesdagar. Även de anglikanska kyrkorna och en del lutherska kyrkor har kalendarier där kristna från olika kyrkor och traditioner - och från vår egen samtid - får sin plats i kyrkans minne.
|
|
I början på 1000-talet infördes en alla själars dag, minnesdagen för alla döda. Den knöts till allhelgonadagen och firades dagen efter, alltså den 2 november. Denna dag ber kyrkan till Gud att skaran inför hans tron skall bli fullständig (Catharina Bromée) "Själadagen" firades i Sverige även en tid efter reformationen men försvann ur kyrkoåret i början av 1600-talet. Den återinfördes 1983 i Svenska kyrkans år, men fick då namnet söndagen efter alla helgons dag. I den nya evangelieboken som vi börjat använda fr.o.m. första söndagen i advent 2003 har man återinfört det gamla namnet "Alla själars dag" som en underrubrik.
Seden att tända ljus på gravarna under allhelgonahelgen är relativt ny men har snabbt fått en mycket stark ställning. I många församlingar låter man församlingens huvudgudstjänst på Söndagen efter Alla helgons dag avslutas med en procession under sång och bön till en central plats på kyrkogården. Så knyter man samman ljuständningsseden med kyrkans gudstjänstliv och ger den ett tydligare innehåll. (Efter Karl Gustav Sjögren i Kyrkans Tidning nr 44/1999) |
|
En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt
från släkte till släkte.
Du fanns innan bergen föddes,
innan jorden och världen blev till.
Du är Gud från evighet till evighet.
Du låter människan bli mull igen,
du säger: Bli vad du en gång var!
Tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går,
som en av nattens timmar.
Människorna sveper du bort,
de är som morgonsömnen.
De förgås som gräset.
Fast det frodas om morgonen är det förgängligt:
mot kvällen vissnar det och torkar bort.
Lär oss hur få våra dagar är,
då vinner vårt hjärta vishet.
|
