Dagbok tisdag 4 april

Tisdag 4 april Koltrasten drillar i gryningen och solen sken!!! Elementet sätter igång med en massa oljud kl halv sju, någon väckarklocka behövs inte -- Det blåste kraftigt Det berättades att det uppe i Exmoor och Dartmoor kommit flera decimeter snö som drivit i den kraftiga vinden så att det på sina ställen var en hel meter höga drivor. Inte precis vad man förväntar i april månad i denna del av landet. Det sades att de små nyfödda lammen uppe på hedarna ofta frusit ihjäl.
Bussen styrde åter åt sydväst utmed den södra kusten. Landskapet vinner verkligen på att solen skiner. De gröna betesmarkerna på kullarna lyste, de vita fåren var så dekorativa. Men det är nog ett hårt landskap att leva i, grönsaksodlingar och fårskötsel verkar vara vad man lever på förutom den viktiga turismen. Husen är av den lokala stenen, oftast med skiffertak. De berömda trädgårdarna finns i de vindskyddade ravinerna. Annars är landskapet utsatt för vindarna.
Dagens första mål var byn Marazion. På parkeringsplatsen fans en kort historik över staden där man bl a noterade att detta var en av de äldsta byarna i Storbrittannien med anor från 308 BC. Dess största historiska betydelse är att den varit en plats där pilgrimer till St Michael’s Mount samlades Från denna by finns en stenlagd broväg(causeway) ut till ön St Michael’s Mount som man bara kommer åt vid ebb.
Annars når man ön endast med båt, men denna dag var det ebb på förmiddagen så vi kunde promenera ut Det blåste kraftigt och kom några enstaka mycket kortvariga hagelskurar. Det var 6° - inte precis någon vårvärme i den kraftiga blåsten. På toppen av ön ligger ett slott som är bebott men delvis visas för turister. Vägen upp var stenig och brant varför R och jag föredrog att stanna på stranden. Medan de flesta i sällskapet klättrade upp till slottet fick vi nere i turistcentret se en video med presentation av ön och slottet gratis - kanske dels våra kryckkäppar, dels att vi var ända bortifrån Sverige påverkade?
Sedan vi återsamlats i bussen på landbacken fördes vi tvärs över udden till St Ives, den välkända konstnärsbyn som förekommer i så många romaner, både på engelska och svenska. T ex i Målarens döttrar (1997), roman av Anna-Karin Palm, där Gainsboroughs tavla har gett inspiration till titeln. Staden som ligger på en udde är mycket pittoresk med sina vindlande backiga gränder. Havet är aldrig långt borta. På en gata som gick parallellt med stranden var det massor av sand som tydligen drivit in med tidvattnet i stormen.
Så småningom letade vi oss fram till Tate Gallery - en spektakulär rund vit byggnad väl värd att beskåda bara för sin originella arkitektur. Konsten där inne var fr a av sådana konstnärer som bott i St Ives eller i dess närhet. En filial till galleriet är Barbara Hepworth’s skulptur men dit hann vi aldrig eftersom vi båda går så långsamt.
Bussen kan inte köra ner i staden utan fick parkera ovanför på en speciell parkering varifrån det går minibussar ner till det centrala torget. Det var en mycket vacker utsikt över staden och havet med de för dagen höga vågorna från parkeringen.
På hemfärden såg jag bl a en lama som skuttade omkring på en betesmark för får. Dessa djur har tydligen importerats för att fungera som en sorts ”vallhundar”. En kanin såg jag på ett annat ställe, på ett tredje ställe spatserade fasaner bland fåren. Vi passerade några semesterbyar. De ser inte särskilt roliga ut med lådliknande hus, snarast baracker.
Den lilla byn Mawnan Smith som har postkontor och pub är närmaste by från hotellet där vi bodde, så den passerade vi genom dagligen. En liten idyllisk by varifrån en väg mellan mer eller mindre höga häckar ledde ut till vårt hotell. I en åker där det växte överblommad blomkål hade man släppt ut korna, de fick tydligen ta sig ett skrovmål på denna.
Hemkomna tog vi en liten promenad ner till Helford River. En ravin med många planterade träd och buskar leder dit ner, och en liten bad- och båtplats finns vid floden. I dalen blommade rhododendron och körsbärsträd, hortensian stod med vissna blommor från i höstas, på marken fanns vilda och odlade blommor, t ex narcisser, ängsviol, svalört, vid stranden strätta och kabbeleka - blommor som vi har hemma i vår egen slänt ner mot vår älv Ljusnan. Några vita och blå blommor som tydligen tillhör liliaceerna kunde jag inte finna i min svenska Flora, men de är oerhört vanliga här i Cornwalls raviner och räknas tydligen som tillhörande vårens karaktärsblommor. Ekarna stod med rödglänsande nakna grenar, sälgen stod i blom med sina kissar, kamelia och rhododendron blommade, kamelian något gulbrun, skadad av frosten under de gångna nätterna. Trastar och finkar sjöng, skogsduvan hördes i bakgrunden. En fin kvällspromenad.
I korridoren utanför matsalen hade en lokal konstnär Elisabeth Parr ställt ut sina akvareller med motiv från dels Porlock i Exmoor, dels från byn Covenack där hon numera är bosatt. Det var sådan konst som tilltalar mig i sina milda toner och med sina naturnära motiv.
Och så var det dags att packa väskorna för att nästa dag var det tid att byta hotell.

Senast ändrad: