Den döde ansågs kunna bota vårtor, handsvett, utslag och tandvärk
För forna tiders människor var tillvaron fylld av antydningar, varsel och förebud. När något märkvärdigt inträffat gällde det att kunna tyda det som skett. Många gånger varnades man genom olika förebud. Olika ljud kunde varsla om död. Om man tyckte sig höra en spinnrock surra, om det knäppte i en stol eller i väggen, kunde det vara tecken på att det snart blev lik i huset. Ett husdjurs död kunde varsla om en människas bortgång.
Även småkryp kunde komma med dödsbud. Om spindeln spann ett nät framför boningshuset ansågs det på många håll vara ett tecken på att någon därinne snart skulle dö. Till och med en så sympatisk liten insekt som nyckelpigan kunde ibland vara ett dödens sändebud. Landade hon på handen och började krypa utefter fingrarna mätte hon till nya handskar sades det. Då kom man snart antingen på bröllop eller begravning. I Dalarna menade man på sina håll att den som fick en loppa på handleden snart skulle få veta att någon dött, och fick man se en röd lus på sitt huvud då stod man själv i tur.
För övrigt kunde hela naturen varsla om dödsfall. Stormnätter var tydliga förebud. På eftermiddagen den 3 maj 1821 drog ett väldigt oväder fram över Sydatlanten. Det blev mörkt och åskknallar ska ha hörts även så långt bort som London och Paris, just den kvällen gav den ryktbare Napoleon upp andan i sitt fängelse.
När bonden gick och sådde sin åker gällde det att han var noggrann, annars kunde det gå galet. Råkade det bli en fåra som inte fick något utsäde trodde man att han berett sin egen, sin husbondes eller någon nära anhörigs grav. Det osådda fläcken skulle då betyda att någon i bekantskapskretsen inte fick vara med och äta av spannmålet för det året. Lyckligsvis kunde man hindra den förutsägelsen från att slå in. Det gällde då att genast efter upptäckten gå dit med en näve säd och en kratta och så på nytt.
När ett dödsfall inträffat på en gård var det vanligt att man strax hängde upp vita lakan för husets alla fönster eller åtminstone för fönstren i det rum där den döde låg. I granngårdarna kunde man då genast se att någon dött.
När den döde var svept och lagd i kistan var intresset stort för att se liket. Hela byn, även små barn, skulle dit, om det nu inte var risk för någon farlig smitta. Ibland gick folk flera gånger för att se den döde. Somliga kom till och med från andra byar. Detta var väl ett sätt att visa sitt deltagande men säkert låg det också mycket av ren nyfikenhet bakom. Någon särskild sorgklädsel förekom inte vid dessa besök. Man kom i regel som man var. Men kvinnorna bar i regel något svart plagg i sin klädsel, åtminstone förkläde eller schalett.
På samma gång som man var rädd för den döde trodde man att han var bärare av märkliga krafter. Det är bakgrunden till den högst besynnerliga men förr vanliga seden att låta en död ta de levandes sjukdomar med sig i graven. Så snart ett dödsfall blivit känt i bygden brukade många människor bege sig till sorgehuset för att söka bot för olika lyten eller "men", som vårtor, handsvett, utslag, sår, bölder, osv. Man kunde vandra eller resa flera mil för att bli botad av en död.
Även för tandvärk kunde döda människor vara till nytta. Det gällde då att trycka den dödes finger mot den värkande tanden. Tyckte man att det var obehagligt gick det också bra att lägga utdragna tänder i kistan hos den döde. Också mot alkoholism kunde avlidna människor vara ypperliga botemedel. Om man stoppade ett mynt i den dödes mun och därpå lade slanten i ett glas brännvin som den törstige fick dricka botades lätt spritbegäret. Ännu verksammare ansågs kuren vara om brännvinet först hade varit i munnen på ett lik.
Att vara med om en likvaka var något som både ung och gammal såg fram emot som ett nöje. Det var ett tillfälle till samvaro och förströelse med mat och dryck.
Seden med likvakorna höll i sig ännu in på 1860-talet. Det var emellertid bara över äldre personer man vakade. Var det ett litet barn som dött vakade man i allmänhet inte. De oskyldiga små barnen hade ingenting att frukta från de onda makternas sida, menade man.
Inför den stundande begravningen togs sorgkläderna fram. Bruket att använda en särskild klädedräkt vid sorg är mycket ålderdomligt. Svart är av tradition sorgens färg. Redan de gamla grekerna klädde sig svart vid dödsfall. I Skandinavien finns det fynd som tyder på att svart sorgdräkt börjat användas redan på 900-talet. Inom kyrkan tycks man till en början varit motståndare till de svarta plaggen. Den som dött skulle visserligen saknas, men att göra sorgen alltför djup var opassande. För en kristen borde det ju snarast vara en glädje att genom döden få förenas med sin Herre.
Det ansågs allmänt att de anhöriga skulle sörja den döde i ett år. Under den tiden borde man inte vara med på några tillställningar. För det mesta var man noga med att följa regeln om sorgeåret. Man drog sig undan sällskapslivet och klädde sig i sorgdräkt vid kyrkobesöken. Ibland kunde det vara svårt för den efterlämnade maken att vänta med att gifta om sig tills sorgeåret var förbi. Men det ansågs mycket illa om någon gifte på nytt innan det börjat växa gräs på den förre mannens eller hustruns grav.
Under begravningskalaset brukade maten serveras i samma rum där den döde förvarades. Ofta åt och drack man omkring själva kistan. Det kunde till och med hända att den döde fick smaka på det som bjöds. För varje sup de levande tog hällde man ibland litet brännvin i kistan eller rentav i munnen på den döde. I slutet av 1800-talet lär en gumma som dött i Länna i Södrmanland ha fått både vin och kakor i munnen.
Ett senare tillskott till högtidligheterna vid utfärden var bruket att dela ut begravningskonfekt. Den sedvänjan tror man är ett arv från barockens ibland överdådiga begravningar. I räkenskapshandlingar från adliga begravningar på 1600-talet har man funnit stora utgiftsposter för konfekt.
Så spikades locket på och kistan lyftes upp från de bockar eller pallar den vilat på. När det skedde var man noga med att bockarna sparkades omkull. Annars stod ställingen där och väntade på fler lik. Viktigt var det också att liket bars ut med fötterna före. Om man förbisåg det var det risk att att den döde kom tillbaka för att oroa de efterlevande. Bars han ut med huvudet före kunde han se dörren till sitt gamla hem och så hitta vägen tillbaka.
Innan kistan bars ut genom dörren stannade bärarna gärna innanför tröskeln och sänkte kistan två gånger i olika riktningar så att ett kors bildades. För att hindra att den döde kom åter skulle husbonden i gården alltid stänga dörren efter kistan. Var det emellertid husbonden själv som bars ut var det hustrun som skulle vidtaga detta viktiga försiktighetsmått.
Ibland har det förekommit att kistan burits ut genom ett hål i väggen som man sedan murade igen. Det bruket är särskilt känt från Danmark men det har förekommit både i Norge och Sverige.
Författare:
Jan Thuresson,
avskrivet ur tidningen "MEMENTO" nr 2/02
|