Gamla tiders kyrkogårdar
Gamla tiders kyrkogårdar var oorganiserade och överfulla.
Samhörigheten med familj och släkt har haft betydelse för människor i alla tider. Denna gemenskap i livet önskade man fortsätta med även efter döden. Kyrkogårdarna indelades tidigt i särskilda avdelningar - bygravar eller gårdsgravar. Norr om kyrkan på den gamla svenska kyrkogården ansågs som ett mindre hedersamt vilorum.
Vid den tid då bysamhällen började bildas blev det sed att varje ätt eller byalag skulle ha sin särskilda gravplats nära fädernegården eller byn. Denna plats kom, sedan kyrkor börjat byggas, att kallas kyrkogård. Bruket med gravar nedsänkta i jorden blev nu allmänt. Men ändå fortsatte man under ganska lång tid att tala om gravplatsen som släktens "ättahög" eller "ättaplats".
Ibland verkar det som om en bys gravplats på kyrkogården motsvarade dess geografiska läge. En by öster om kyrkan disponerade kyrkogårdens östra sida osv. Graderingen av gravplatserna kunde också ske på annat sätt. Man har nämligen kunnat värdera en gravplats efter dess höjdläge. Den högst belägna delen av kyrkgården ansågs i allmänhet som den förnämsta.
Begravningssystemet efter byar och hemman skulle snart visa olägenheter. Skulle det fungera förutsatte det ett ganska oförändrat bondesamhälle, där bygemenskapen upprätthölls och de enskilda hemmanen i stort sätt förblev oförändrade. En annan förutsättning var förståss att man verkligen höll sig orienterad om var på kyrkogården man hade sin av tradition bestämda plats.
Redan under 1700-talets förra hälft började dessa förutsättningar försvinna. Tilltagande hemmansklyvningar och och olika skiftesreformer upplöste det gamla bysamhället. Det blev allt svårare att hålla kvar vid by- och gårdindelningen på kyrkogården. För en del byar med många invånare blev gravplatserna snart för trånga. Gravarna fick öppnas alltför ofta, så att kistor blev sönderhuggna och och oförmultnade lik ganska omilt behandlade.
Mot slutet av 1700-talet började man därför införa seden de döda i varv eller rader, allteftersom dödsfallen inträffade. Denna nya gravordning var visserligen praktisk, men väckte på många håll starkt motstånd från allmogen, som höll fast vid att få begravas i fäderna gravplatser. Varvbegravningen innebar ju att man utan att fästa avseende vid gårdstillhörighet, släktskapsförhållanden eller social ställning begravde de avlidna sida vid sida, rad efter rad.
Man började i allmänhet vid ena änden av kyrkogården, godtyckligt vilken, och fortsatte sedan över hela begravningsplatsen. När man grävt igenom kyrkogården en gång började man om igen från den gamla utgångspunkten. Varvsbegravningen kom att medföra visa fördelar; man kom helt ifrån problemet med de gamla by- och gårdsgravarnas exakta läge och avgränsning i förhållande till varandra. Dessutom kunde man utnyttja kyrkogården mera rationellt och intensivt än tidigare. Varvsbegravningen hjälpte också till att få slut på de gamla fördomarna angående kyrkogårdens väderstreck, och särskilt då den inrotade fruktan för norr.
Det är allmänt bekant att området norr om kyrkan på våra gamla svenska kyrkogårdar förr ansågs som ett mindre hedersamt vilorum. Man kan undra över hur den uppfattningen har uppstått. När kyrkan och kyrkogården invigdess betydde det ju att hela området blev helgat. Den föreställningen utvecklades emellertid snart, att det var bäst att få "vila under takdroppet" eller så nära kyrkobyggnaden och dess heliga föremål som möjligt. Beträffande väderstrecken ansågs sydsidan bra. Under den katolska tiden brukade kyrkans huvudingång vetta åt söder. De kyrkliga prcessionerna gick ut härifrån och ansågs verka särskilt välsignelsebringande på den del av jorden som låg närmast ingången och processionsvägen.
Medan söder och öster betraktats som goda fördelaktiga väderstreck har norr av gammalt ansetts som ondskans tillhåll. Mot norr skulle man vända sig när man bedrev trolldom. På det fornnordiska tinget stod den anklagade vänd mot norr, men åklagaren mot söder. Bödeln riktade vid avrättningen den dödsdömdes huvud mot norr - åtminstone i de germanska länderna. Galgbacken låg norr om staden osv. Den djupt rotade avskyn för den norra delen av kyrkogården var svår att utrota. Udden bröts först i samband med 1815 års förbud mot gravläggning inne i kyrkorna. Ståndspersonerna, som var mer fördomsfulla än allmogen, kunde inte skaffa sig familjegravar på den tullbelagda och vanligen efter hemman eller byar indelade kyrkogården söder och öster om kyrkan. Bättre utrymme fanns på den norra delen, framför allt sedan man på 1800-talet börjat utvidga kyrkogårdarna just i detta väderstreck.
Att ha själva kyrkorummet som begravningsplats medförde förståss problem. I författarens egen församling, Stavnäs i Värmland, kan man i ett sockenstämmoprotokoll av de 26 juni 1808 läsa att det till biskopen "ankommet ett anonymt brev med brgäran om biskopens handräckning för att ur kyrkan få bort 2:ne lik, som i slutet av sistlidna mars månad blivit nedsatta i Stavnäs kyrkograv". Anledningen till denna begäran var de svåra stanken i kyrkan. Det skulle dröja till 1815 innan bruket med begravningar inne i kyrkan avskaffades genom en kunglig förordning.
Gamla tiders kyrkogårdar var aldrig så välskötta som dagens. Nästan alla kyrkogårdar var intill mitten av 1700-talet inhägnade med ett slags stängsel som bestod av en grundmur av sten och en därpå uppförd massiv timmervägg, som överst var täckt med takstickor eller spån. Även på orter där man inte hade så god tillgång på trävirke har man haft sådana träbalkar kring kyrkogårdarna. Det var först genom Kungl.Maj:ts brev den 28 augusti 1764 som dessa kyrkobalkar av trä blev helt avlysta. Det åvilade enligt detta brev prostarna, kyrkoherdarna och prästerskapet att tillsammans med kronobetjäningen se till att sockenborna, när de gamla kyrkobalkarna förföll, i stället byggde "kall stenmur, utan något bruk". Några nya murar av trä fick helt enkelt inte uppföras. Anledningen till det var att man vid denna tid ansåg att inhägnader kring kyrkogårdarna drog onödigt mycket arbete och kostnader och innebar ett slöseri med trävirke och skog. Bara där sten saknades kunde träbalkar fortfarande få förekomma.
När det gäller död- och begravningsseder har man genomgående varit mycket konservativ. Det har varit fallet också beträffande kyrkogårdarna. Från 1600- och 1700-talen träffar man nästan aldrig på någon uppgift om att man utvidgat en kyrkogård. De små områden som man under medeltiden ställde i ordning till kyrkogårdar fick fortsätta att tjäna sitt ändamål, trots att det måste ha varit ett stort behov av utökning då folkmängden växte. Det här vållade förståss en väldig trängsel inom det område som en gång inhägnats. Snart kunde man inte gräva ner till ordentligt djup. Då djupet i gravarna minskades kom liken att ligga varvtals med de minst förmultnade närmast ytan.
Att gravstenen eller minnesvården över den döde har gamla anor i vårt land påminns vi om genom vikingatidens runstenar. Men det var långt ifrån alltid som som dessa stenar restes över platsen där de döda var jordade. Många stenar restes av de hemmavarande över släktingar som blivit jordade i öster- eller västerled.
Alltsedan 1600-talet tycks de vanligaste minnesvårdarna på allmogens gravar varit kors av järn eller trä. De enkla träkorsen var nog de mest använda. De var ju lättast att skaffa och bära i liktåget. Problemet blev emellertid att de gamla, till ytan små kyrkogårdarna, snart blev överfyllda av sådana kors. På vissa kyrkogårdar var det i början av 1700-talet svårt att ta sig fram på grund av den stora mängden tätt stående träkors. Korsen ruttnade ned med tiden förståss.I allmänhet var det den snickare som gjorde kistan som också tillverkade korset. Korsen kunde vara obehandlade eller också målade i vitt, svart, mörkbruna eller någon gång i blått. För äldre var färgen oftast svart, för barn vit. Korsen var försedda med inskrifter, antingen utskurna, inristade eller målade direkt på själva träet eller på en ditskruvad namnplåt. På de svartmålade korsen var inskriften oftast vitmålad, på de vita korsen präntade man med svart.
Mot slutet av 1700-talet började minnesvårdar av sten bli vanliga på mer välbärgade bönders gravar. Det begynnande 1800-talets intresse för antiken innebar en uppgång för gravstenstillverkningen. På grund av förbättrade ekonomiska förhållanden kunde allmogen nu allmänt börja förse sina gravplatser med minnesvårdar. Massa och storlek kom tyvärr att med tiden betyda mer än konstnärlighet och stil.
I gamla tider verkar också ett annat slags gravmonument än dem vi tidigare har nämnt ha förekommit, nämligen s.k. ror eller stupor. Detta var små skjul av trä som de förmögna lät uppföra på sina gravar. Denna speciella typ av av gravsmyckning hörde förståss samman med synen på tillvaron efter döden. Fick den döde med sig vissa föremål i graven och restes en liten byggnad över denna skulle han finna sig bättre till rätta och inte behöva sakna det hem han lämnat.
Författare:
Jan Thuresson,
avskrivet ur tidningen "MEMENTO" nr 1/02
|