Påsk och dop har från början hört ihop. Dopet var i den tidiga kyrkan inte en isolerad akt genom vilken en människa upptogs i kyrkan. Dopet ingick i en process med två-tre års vandring som ledde fram till dop och nattvardsfirande som vandringens höjdpunkt. Det är från denna tid vi har fått ordet katekumen som namn på dopkandidaten och katekumenat för hela vandringen

Den dopgudstjänst vi har idag har sina rötter i flera av de böner och gudstjänster som från 100-talets senare del brukades när församlingarna tog emot nya människor. Korstecknande skedde i början av processen och markerade välkomnandet, upptagandet i församlingens katekumenat. Den som tagit emot detta första korstecken på sin panna, mun och hjärta (primsigningen) räknades som tillhörig kyrkan tre år före dopet. Under dessa år skedde förbön med handpåläggning och dopkandidaternas namn och dopkandidaternas namn skrevs in i boken för "Guds utvalda", de som slulle döpas.

Under första århundrandena var det vuxna som tog steget att bli kristna och gick katekumenatets vandring i två-tre år varefter de döptes, smordes med olja och deltog i nattvardsfirandet i en och samma gudstjänst. Apostlagärningarna berättar om att hela familjer och därmed också barn döptes tillsammans.
När kristendomen i slutet av 300-talet blev statsreligion i romarriket och kyrkan skulle omfatta alla infördes spädbarnsdopet. Tidigare dröjde kristna föräldrar till två-tre-årsåldern med att döpa barnen. Efter judisk förebild med omskärelsen kom även dopet att ske inom åtta dagar från födelsen.
Den dopordning som hade vuxit fram för vuxnas dop uppfattades som modell för det kristna dopet. Alla olika riter som brukades under det långa katekumenatet trängdes därför samman i den enda gudstjänst som dop av barn är. Det gäller korstecknandet, befrielsebönen eller avsägandet av ondskans makt, trosbekännelsen, vattendopet, smörjelse eller handpåläggning som tecknet på anden, dopljuset och iklädandet av den vita dopklädnaden.

Det verkar som om det var under 800- och 900-talen som katekumenatets olika riter, de som hörde samman med dopkandidatens vandring till dopet och tron, vävdes samman till en enda sammanhängande gudstjänst. Därmed hade vi fått den grundstruktur för dopgudstjänsten som bevarats i västerlandets kyrkor ända in i vår tid. Självklart har ordningen ändrats och förnyats många gånger under tidens lopp men grundstrukturen finns kvar. Vi kan tydligt urskilja den också i Svenska kyrkans nuvarande ordning från 1986. Där återinfördes i gudstjänstens inledande del riter som ursprungligen hört hemma i katekumenatet, till exempel namnfrågan och korstecknandet.

Vi kan jämföra dagens ordning för dopgudstjänstens inledning med den som användes vid mitten av 1500-talet:
Först frågade prästen efter dopkandidatens namn. Därefter höll prästen ett tal, en dopförklaring. Sedan följde en kort exorcism -"den lilla exorcismen" - med bön om befrielse från ondskan. Korset tecknades över barnets ansikte och bröst. Efter två korta böner lade prästen några saltkorn i barnets mun med orden "Tag emot vishetens salt". Därefter bad man den s.k. "syndaflodsbönen" ursprungligen skriven av Martin Luther. Efter bönen följde den stora exorcismen. Evangeliet om Jesus och barnen lästes och Herrens bön bads under handpåläggning.
Hela denna inledande del av dopgudstjänsten brukade hållas vid kyrkporten. Också det var ett tecken på att sambandet med katekumenatets dopvandring inte glömts bort. Men i och med att Svenska kyrkan fick en ny kyrkohandbok 1614 upphörde seden och hela dopgudstjänsten firades inne i kyrkan. Men fram till 1614 gick dopföljet upp till dopfunten först inför själva dophandlingen.

I dopgudstjänstens inledning ingår befrielsebönen: "Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt".
Ursprunget till bönen finns i de exorcismer som sedan 200-talet kom att ingå i katekumenatets förberedande riter inför dopet. Med exorcism menas ett utdrivande av onda andar eller makter. Exorcism förekom i den judiska traditionen och i evangelierna berättas ofta om hur Jesus använde sig av exorcism när han helar och upprättar människor.

En orsak till att exorcismen blev en del i dopförberedelsen var att man menade att den odöpte var utlämnad åt det ondas makt. När exorcismerna infogades i dopliturgin förenklades de. I den senmedeltida dopordningen ingick inte mindre än tre exorcismer. Vid reformationen behöll man två fast med mildare formuleringar. Den som motsvarar vår tids befrielsebön löd: "Jag besvär dig, du orena ande, vid Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, att du viker från denna Jesu Kristi tjänare."
Exorcismen var och förblev en omstridd del av dopliturgin. Med tiden försvann den succesivt och ersattes med en bön, ursprunget till vår liturgis befrielsebön.
Också i den ordning för dop av barn som idag används i den Romersk-katolska kyrkan har exorcismen ersatts av en bön som till innehållet påminner om befrielsebönen.
Bönen anknyter till den gamla exorcismens syfte. Det är inte en besvärjelse utan en bön om Guds ingripande mot det onda. Bönen påminner om de villkor som dopkandidaten i grunden delar med alla människor och allt skapat. Den ger en bakgrund till och föregriper något av det som händer i själva dophandligen: den döpte förenas med Jesus Kristus i hans Påsk, hans övergång från döden till livet.

Det måste finnas vatten till dopet. Så har det alltid varit. Rent vatten sads det redan under det första århiundradet och så står det i vår kyrkoordning. Dopets bad talar vi om så det måste vara rent vatten.
Vatten gör oss rena. Vatten är också hotfullt. Vi kan drunkna i det. Många har omkommit i havets eller forsars vågor. Vi måste räddas ur vattnets grepp. Tanken på rening har ibland handlat mest om orenhet och synd. Eller också om rening och befrielse från orena onda makter. Tanken på räddning ur ondskans grepp har ofta hört samman med nedsänkning i vatten och att lyftas upp ur vattnet. Noas räddning undan syndafloden och Israels vandring genom Röda havets vatten används bl.a Luther som bilder för detta.

Dopljuset - i en text från 300-talet berättar Ambrosius om dopet under påsknatten. Efter själva dophandlingen som ägde rum i ett särskilt dopkapell (baptisterium) trädde de nydöpta fram i kyrkan med brinnande ljus i händerna för att tillsammans med hela församlingen fira påsknattens liturgi. De brinnande ljusen är ett tecken på att de döpta är förenade med Jesus Kristus i hans död och uppståndelse till ett nytt liv. I den tidiga kyrkan kallades de nydöpta också de "upplysta" (Heb. 6:4)
Seden att tända ett speciellt ljus vid dopet levde vidare som en påminnelse om dopets nära samband med påsken. I början av 1600-talet försvinner dopljusen i den Svenska kyrkans liturgi för att återinföras efter 350 år. Numera överlämnas dopljuset som en personlig gåva att ta med hem.
Det tända dopljuset fortsätter att vara en tydlig påminnelse både i kyrkan och därhemma om det som äger rum i dopet och fortsättningen: "Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus".

I den tidiga kyrkan tycks dop ha praktiserats antingen som nedsänkning i en djup bassäng eller som en vandring med dopkapellets vatten upp mot knäna och vatten öst över huvudet, så som troligen Jesus döptes i Jordan. Nedsänkandet har också knutits till tanken på dopgraven och Paulus ord om dopet som död och uppståndelse med Kristus.
Idag fylls i regel vattnet i dopfunten strax före själva dophandlingen med en bön om vattnet som nådens källa. Detta är en ny sed. I fornkyrkan och på medeltiden knöts dop till påsken och trettondedagen.
Särskilt vid påsken fylldes vatten i dopfunten/bassängen och välsignades under själva påskgudstjänsten. Detta vatten användes sedan under hela påsktiden utan ny bön i anknytning till dopvattnet.

I nästan varje kyrka finns en dopfunt. Ordet "funt" kommer från det latinska "fons" = källa.
I den tidiga kyrkan kunde dopet äga rum på olika platser: i det fria, i något hem eller i någon av de få kyrkor som fanns. Sedan förföljerserna upphört byggde man dopkyrkor, baptisterier, vid de nya stora kyrkorna.
Tidiga dopfuntar, som ofta var stora bassänger, gavs olika utformning beroende på vilken innebörd av dopet man ville betona. Tänkte man på dopet som en rening, var det naturligt att forma dopfunten som ett badkar. Betonade man dopet som som en ny födelse gav man funten en rund form, som en livmoder. Så tänkte t.ex. teologen Ireneus av Lyon (130-200). Det motiv som blev vanligast var att se dopet som en begravning och en uppståndelse med Kristus. Dopfunten gjordes då som en sarkofag eller i korsform.

Saltet. Från 1600-talet fram till 1800-talets början försvann en del av de riter som beledsagade och tolkade dopgudstjänsten ur Svenska kyrkans liturgi. Flera av dem har återinförts i vår tid - ofta på initiativ från kyrkans "gräsrotsnivå". Dit hör t.ex. överlämnandet av dopljuset och smörjelsen med krisma.
En annan sådan tolkande rit är överlämnandet av saltet. Prästen lägger några saltkorn på dopkandidatens tunga och säger: "Tag emot vishetens salt - -". Saltet har en renande och bevarande effekt. I flera av Bibelns böcker beskrivs saltet så, men också som ett tecken på renhet och helgelse. I många kulturer hälsas gäster med att värdfolket överlämnar bröd och salt. Den "saltrit" som kom att infogas i dopliturgins inledande del bär säkert på flera av dessa betydelser; inte minst att den som döps blir infogad i kyrkans måltidsgemenskap.

En annan handling är öppnandet av öronen - Effata (Mark. 7:31-35). Prästen rör vid dopkandidatens öron och läppar och säger:"Effata! Öppna dig! Herren Jesus lät de döva höra och de stumma tala. Må han låta dig höra hans ord och med din mun bekänna tron - -".
Båda dessa handlingar i den västerländska kyrkans tradition hörde ursprungligen hemma i katekumenatets dopförberedelse. Öppnandet av öronen föregår där den rit där man liturgiskt "överlämnar" de fyra evangelierna, trosbekännelsen och Herrens bön till dopkandidaterna.
I dagens romersk-katolska dopordning har saltriten fallit bort. Effata-riten äger rum efter dophandlingen, omedelbart efter överlämnandet av dopljuset.
I det förnyade vuxenkatekumenatet har Effata-riten återfått sin plats som en del i dopförberedelsen. Den påminner om att tro och bekännelse är gensvar på Guds gåvor.

I och med att katekumenatets riter vävdes samman med dopriten till en sammanhängande gudstjänst kom också flera bibelläsningar att få sin plats i dopliturgin.
En sådan är den som kallas Dopets instiftelseord "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." Matt. 28:18-20. Den hörde ursrpungligen hemma i en av de förberedande delarna i dopliturgin, välsignelsen av dopvattnet.
Eftersom den delen av dopgudstjänsten försvann vid reformationen lästes inte heller denna text som idag uppfattas som självklar. Först i slutet av 1600-talet återinfördes den och fick då sin plats i dopgudstjänstens inledning tillsammans med en annan doptext, "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike." Joh. 3:5. Vid dop av barn lästes evangeliet om Jesus och barnen Mark. 10:13-16. Det fanns med redan i det medeltida dopordningen. Texten igår också idag i dopgudstjänstens inledande del när barn ska döpas.

En av de riter som ursprungligen hörde hemma i förberedelsetiden inför dopet -katekumenatet- är korstecknandet. I och med att katekumenen tagit emot korsets tecken räknades man i praktiken som kristen och som upptagen i kyrkans gemenskap.
Idet förnyade vuxenkatekumenatet äger korstecknandet rum i den gudstjänst som markerar välkomnandet.
Korset tecknas på kandidatens panna. "Ta emot korsets tecken på din panna. Det är Kristus själv som ger dig styrka med detta tecken på sin kärlek. Lär känna honom och och följ honom." Därefter kan korset tecknas även på andra delar av kroppen med beledsagande ord, t.ex. "Ta emot korsets tecken på dina öron, så att du må lyssna till Herrens röst" och "Ta emot korstes tecken på ditt hjärtat så att Kristus genom tron må taga sin boning där."

I den medeltida dopordningen tecknades korset över dopkandidatens ansikte och bröst. Korstecknandet i dopgudstjänstens inledning behölls länge i Svenska kyrkans tradition. På 1600-talet sade prästen vid korstecknandet: "Tag det helga kors tecken både i ditt ansikte och ditt bröst." Men i och med den kyrkohandbok som togs i bruk 1811 försvann korstecknandet för en tid ur dopgudstjänsten, medan det kom att behållas i andra kyrkor inom den lutherska traditionen.
Idag är korstecknandet infört som en naturlig del i dopgudstjänsten. Korset tecknas över dopkandidatens panna, mun och hjärta som tecken på att den döpte med hela sin person ska ge sitt gensvar på Guds kallelse.
I den dopordning som används inom den Romersk-katolska kyrkan är korstecknandet förbundet med ett välkomnande: "Med glädje tar vi emot dig i den kristna gemenskapen. I kyrkans namn tecknar jag dig med korsets tecken, som är Kristi, vår Frälsares, tecken".

Efter Karl-Gunnar Ellverson och Karl Gustav Sjögren
i Kyrkans Tidning nr 7-22 2003 samt 3-2004