"Ni som har döpts till Kristus har iklätt er Kristus. Halleluja!".
Så sjunger man i de ortodoxa kyrkorna vid dopet. Sången bygger på texter i Paulus brev, där dopet och tron liknas vid ett iklädande av Jesus Kristus (Gal. 3:27, Ef. 4:23-24, Kol. 3:9-10 m.fl.)
i den tidiga kyrkan kläddes de nydöpta i vita fotsida dopklädnader omedelbart efter dopet i påsknatten. Sedan bar man sina dopkläder vid gudstjänsterna under hela den första påskveckan.
Den söndag som infaller efter påsken bevarar fortfarande en del spår av denna sed. Sedan gammalt kallas den "vita söndagen" en syftning på de vita kläderna. I vår evangeliebok har söndagen den latinska underrubriken "Quasimodogeniti". Den påminner om söndagens gamla introitustext: "Som nyfödda barn, halleluja, skall ni längta efter den rena andliga mjölken..." (jfr 1 Petr. 2:2)

Vår tids dopklänningar bevarar traditionen från den tidiga kyrkan. I en del församlingar har man återupptagit seden att klä de nydöpta i sina dopdräkter först efter själva dophandlingen. Så blir dopdräktens symboliska budskap tydligare.
Dopdräkten möter vi också vid andra tillfällen. Konfirmandernas vita dräkter är inte bara praktiska plagg. Det är deras dopdräkter som de tar på sig vid konfirmationen, en aktualisering av dopet. Också i de kyrkor som står i en baptistisk tradition använder ofta dopkandidaterna vit dopdräkt.
I den romersk -katolska kyrkan säger prästen vid påklädandet: "Du har blivit en ny skapelse och iklätt dig Kristus. Denna vita klädnad är ett tecken på din värdighet som Guds barn..".

De liturgiska kläderna alba och röcklin har också de sitt ursprung i den vita dopdräkten. Det är alla kristnas dräkt, ett tecken på "de döptas allmänna prästadöme".

Efter Karl Gustav Sjögren
i Kyrkans Tidning nr 20 2003