|
HALLONVÄXTER
hallon
björnbär
åkerbär
hjortron
stenbär, jungfrubär
blåhallon, salmbär
Stenbär
Rubus saxatilis L. -- Svenska synonymer: jungfrubär, stenhallon --Eng Stone Bramble -- No tågebær
Stenbär är en flerårig ört med långa förgrenade bladiga revor, trefingrade blad och vita blommor. Blomskotten har tre till tio blommor och blir upp till tre decimeter höga. Både revor och blomskott har borstlika taggar. Blommorna har kronblad som är ungefär lika långa som foderbladen. Frukterna har ofta få delfrukter som är nästan klotrunda, de är glänsande röda och har en syrlig smak.
Stenbärets trefingrade blad gör att den kan förväxlas med åkerbär (R. arcticus) men denna bildar inte revor, saknar taggar och har stora rosaröda blommor. Bäverbär (R. x castoreus) är en hybrid mellan stenbär och åkerbär som ibland uppstår där arterna förekommer tillsammans, bäverbär har blekt rosa blommor och bildar revor.
Stenbär är vanlig i hela landet, den växer i all slags skog, gärna på steniga ställen.
Saxatilis i artnamnet kommer av latinets saxum (sten, block) och syftar på växtplatsen.
De mogna 'bären' äro icke obehagligt syrliga och skulle kunna användas till sylt o. d. om man ville göra sig besvär att samla dem
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)
En större bild som jag fått från Lars Norrby
Blåhallon - Salmbär
Rubus caesius L. - Svenska synonym: psalmbär, salmbär (Gotland) - Eng Dewberry - No blåbringebær
Blåhallon är en halvbuske med oftast trefingrade skrynkliga blad med grön undersida. Stammen är nedliggande, trind och örtartad, ofta blådaggig och har tunna borstlika taggar; barken fjällar inte av under andra året, som hos hallon, utan sitter kvar liksom björnbärets bark. De trefingrade bladens sidoflikar har ofta två sidolober vilket ger bladen formen av en 'fjäril'. Blommorna är stora och vita. Frukterna är svarta och tydligt blådaggiga och lossnar inte från blomaxeln när de är mogna. Ofta utbildas bara få delfrukter. Årsskotten är rotslående och blåhallon kan på så sätt klä in stora ytor.
Blåhallon kan förväxlas med björnbär (Rubus subg. Rubus sect. Rubus) och hallon (R. idaeus), men dessa har helt svarta (inte blådaggiga) eller röda frukter, och blad som antingen är fem- eller sjufingrade, eller parbladiga med vitfiltad undersida. Genom hybridisering mellan blåhallon och björnbär har de så kallade krypbjörnbären (Rubus subg. Rubus sect. Corylifolii) uppstått.
Blåhallon är vanlig i Skåne och på Gotland och ganska vanlig även i kusttrakterna från Bohuslän till Mälarområdet, i inlandet däremot sällsynt. Den växer ofta i snår och vid stränder och är vanligare på kalkrika marker.
Blåhallonets frukter är sura och inte lika smakrika som hallon (R. idaeus) och björnbär (Rubus subg. Rubus sect. Rubus) men de kan trots det användas till sylt. Mycket vanligt på Gotland att man blir serverad salmbärssylt till saffranskaka.
Det latinska artnamnet caesius (blågrå) syftar på frukternas färg.
Hvad smaken angår, är den i de flestas tycke icke så angenäm som den af Hallon och Björnbär, men visserligen icke obehaglig, och kan med fördel insyltas och äfven ätas färsk, med vin, eller mjölk, grädda och socker; äfven som den kan läggas på vin att ge det en ovanlig smak och färg. Buskarne gifva sällan ymnigt frukt, dels emedan få frukter finnas på hvart stånd, dels emedan småbären på hvar frukt ej äro många.
C. Quensel i Svensk Botanik IV av J. W. Palmstruch (1805)
Källa bl.a. BÄRBOKEN av Örjan Armfeldt Hansell
Tillbaka till sidan om svenska bär
Ingegerd ©
|
