HÖST
Hösten städar sig själv med vindar.
Under lönnarna lyser det åter
så som vi år efter år blivit vana att se:
Lövkronornas ljust betagande sätt att falla,
lättheten hos lövhögarna där de vilar på jorden.
Deras skenbarhet döljer ingenting.
Deras sken upplivar sinnet, skänker
en lättnad även sedan de tjänat ut.
De lovar ingenting
och det är skönt.
Deras ärliga frånvaro av löfte
lyser med en egen skönhetsglöd.
En dikt av Harry Martinson
Ur samlingen "Dikter om ljus och mörker" 1971 |
