Vinter

1

Dimman dras till trädet
börjar kläda trädets grenar.
Frosten rimmas luddig
den får ull av is.
En gång, berättar gnomen, såg vi löv
av frost som sakta växte fram
på kvistarna.
Sådant är begripligt, trädet minns
sin fallna lövdräkt, lockar frosten väva
en vacker dödsbild.
Snart hänger vinterträdet fullt
av nattliga försök till frusen levnadsteckning.
Där finns en vilja,
frosten lyder den.
Trädet, en gång starkt och äppelkindat,
befaller fram sin vintersaga.

2

Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.

Harry Martinson
i samlingen "Dikter om ljus och mörker"